Jag är inte bättre än de unga i Husby

Det perspektiv som gjort mig mest irriterad är den som lyfts av personer som själva bott i förorten och som har påpekat att de aldrig kastat sten eller bränt någon bil.

Det som harhänt runt om i Stockholms och andra städers förorter är inte pånågot sätt önskvärt, varken det utanförskap som lett tillupploppen eller händelserna under dem. Men jag kan förstå denfrustration som har varit startskottet. Det är en frustration somkommer ur att samhället har vänt ryggen mot de unga och som tillslut blivit en för stor börda att bära.

Jag är uppvuxen med föräldrar somnästintill saknar utbildning, deras ynka fem år i grundskolan harinte gett dem någon riktig grund att stå på. Under min uppväxtfanns inga pengar till någon lyx överhuvudtaget, det är snarare såatt jag inte förstår hur mina föräldrar lyckades försörja ossibland. Jag bodde i ett miljonprogramsområde och gick i en skola därmångfalden var stor. Att jag inte kastade sten eller brände bilarberodde inte på att jag var bättre än de unga i Husby. Det beroddepå att jag hade tur.

För trots förutsättningarna jaghade under min uppväxt, lyckades jag vara aktiv iungdomsorganisationer. Men det hade aldrig gått om jag inte hadeblivit lyssnad på, om jag inte hade haft lärare som tog sig tidtill att uppmuntra mig eller om jag inte hade fått frågan om attengagera mig. Trots att jag själv bodde i miljonprogramshus, så varföreningslivet stark i min uppväxtstad.

Tyvärr har inte alla unga sådantur att de stöter på lärare som har tid, att föreningslivet ärstarkt där de bor eller att de bjuds in till att engagera sig fören gemensam sak.

Argumentet att man själv intekastade sten trots att man bott i en förort under sin uppväxt ärogenomtänkt. Att ensidigt skylla på de unga är onyanserat och fel.Det enda rätta är att titta på ungdomarnas förutsättningar ochuppväxtvillkor. För det visar att de inte haft samma tur ochmöjligheter i livet som många av oss andra har haft.