"Dagen då polisen sköt min lillebror"

En man skjuts till döds i Husby. En man skjuts till döds i Varberg. Familjer förlorar en medlem. Alla undrar varför. Alla vill skylla på någon.

Två nyheter som får mig att minnas den där dagen i januari, det där året som jag försöker glömma. Som göder känslor och skördar obehag. 

2010. Jag var nyss hemkommen från en semester som avslutades i förtid. Aftonbladet.se rapporterade om att en person blivit skjuten av en polis.

Det isade i hela kroppen.

Min sju år yngre bror befann sig på platsen. Jag vet att han inte hade mått så bra på sistone. Men jag har varit en så pass dålig storebror att jag inte vet exakt hur dåligt. Jag var han som inte är så bra på att höra av sig och det hade jag alltid varit.

En maskin av känslor drar igång. Telefonsamtalet till mamma, som hade rökpaus på jobbet. Förtvivlan och ovisshet. 

"Du, mamma, gå in på nätet är du snäll."

Polisen hade skjutit min bror, en tanig – en halv hand hög – indiepopare, i höften. Den vänstra höftkulan, och höftkammen, pulveriserades omedelbart.

SVT Debatt mejlar och frågar om jag vill medverka. Det vill jag. Kanske. Kanske inte.

Men debatten uteblir.

En vapenexpert skriver ett debattinlägg om att skjutningen var ännu ett exempel på att polisen borde sluta använda sin bedrövliga jaktammunition. En ammunition som är förbjuden i krig men tillåten bland stressade poliser som inte vet vart de ska sikta. Debattören fastslog att "den brutala polisammunitionen dödade inte – men invalidiserar den skjutne och låser stora sjukvårdsresurser."

Men den debatten uteblir, den också.

Han hade barrikaderat sig på en toalett. I frustration. Han hade en brödkniv i handen. Men han utgjorde aldrig något hot för poliserna – utan bara sig själv. Efter sömnlösa nätter. Psykiskt nedbruten. Ett rop på hjälp som aldrig nådde fram.

När han sprang ut från toaletten sköt polisen.

Ibland kan Aftonbladets tvåradiga rubrik dyka upp framför ögonen. Som en genomskärande, diffus lins på vardagen. Jag kan vara på väg hem från affären, ligga outsövd i sängen, hångla med min flickvän, vara ute på lokal, sitta på en buss in mot stan – rubriken finns alltid där.

I tidigare nämnda debattartikel frågar sig experten om Sveriges poliser är mer rädda eller bara mindre kompetenta än förr. Eller är det machotänkande som får poliser att skjuta med sin brutala jaktammunition.

Vittnen säger att det fanns gott om utrymme för att använda pepparspray, eller en batong, men vad gör det. Polisen har alltid rätt. Polisen skjuter i nödvärn. Och så är det, ju. Utredningen lades ner. Och så är det ju, också. Jag tror inte att jag klandrar dem. Men jag klandrar det faktum att polisens standardammunition medför förödande konsekvenser. Eller att polisen inte tillåts använda elpistol.

Jag vill ta den debatten. Jag vill rädda liv. Även de kantstötta liv som inte slocknar.

Så här i efterhand kan min bror till och med vara "tacksam" över det som hände. Jag också – hur sjukt det än låter. Hade det aldrig hänt hade han kanske aldrig fått en chans att må bra igen.

Sedan den där dagen i januari, det där året som jag försöker glömma, har jag och min bror kommit varandra betydligt närmare. Jag står upp för honom på ett helt annat sätt. Känner en stolthet som jag aldrig trodde kunde vara möjlig. Vi har spenderat nätter ihop som förut inte existerade. Min bror är numera halvt invalid, haltar fram, kan inte gå ordentligt. Har inte kunnat arbeta ordentligt. Genomgår fortfarande operationer men för det mesta förgäves. Livet har förändrats, blivit annorlunda. Men han bygger upp en glädje och har kvar sina författarambitioner. Och gillar fortfarande finsk indiepop av det snävare slaget.

Telefonen gick varm timmarna efteråt. Aftonbladet ringer och mamma vet inte vad hon ska göra. Ska hon svara? Vad ska hon säga? Jag har arbetat på Aftonbladet och säger åt mamma att inte svara när mina tidigare kollegor ringer i jakt på citat. Jag vet vad de vill. Jag vet vad de vill höra, jag vet vad de vill göra.

Men de efterföljande rubrikerna uteblev.

Flashback fylldes med inlägg om vem eleven i fråga kan tänkas vara.

Även skvallret uteblev.

Allting uteblev. Bara frågor återstod.

Det fanns liksom inte så mycket att säga, det fanns inget att skriva, eftersom ingen kunde förstå. Och ibland är det bara så.

Han hade barrikaderat sig på en toalett. I frustration. Han hade en trubbig brödkniv i handen, han skar sig själv. Men han utgjorde aldrig något hot för poliserna.