"Mina föräldrar gav mig allt utom svensk kultur"

Mina föräldrar gav mig allt utom svensk kultur "Va, kan inte du låten vi sjunger?” Jag sitter på ett fantastiskt fint, supersvenskt bröllop och får alla de frågor som jag är van vid att få. Frågor om saker som andra tar för givet. Men så övergår de vanliga frågorna till ifrågasättande. Min skolgång har uppenbarligen inte levererat tillräckligt då den inte gett mig kunskap om svenska poplåtar från 80-talet. Varför har inte mina föräldrar lärt mig något om svensk kultur egentligen? Känslan är inte längre nyfikenhet utan att jag inte lärt mig rätt.

Jag får höra om personens kompis som är invandrare men vars föräldrar faktiskt anpassat sig till Sverige lärt sig de sociala koderna. I förbifarten nämns att de ju var högutbildade akademiker i sina länder och de klarat sig i Sverige genom att anstränga sig.

Det får mig att påtala (för tredje gången) att mina föräldrar inte ens gått ut mellanstadiet i Turkiet, att sociala koder och vanor inte är så enkla att skaffa sig när man gifter sig vid 16 års ålder, att en akademiker har mer att erbjuda en arbetsgivare än en person som slutade skolan vid elva års ålder. Men inget går riktigt fram. Istället får jag frågan om varför jag inte ställer krav på mina föräldrar att anpassa sig hela vägen. Då brister det för mig.

Vem är jag att ställa krav på mina föräldrar? De har tagit sig ur tortyr och förtryck, kommit till Sverige den hårda vägen som politiska flyktingar, alltid jobbat, flyttat runt till städer där arbetstillfällen funnits, gett mig en trygg uppväxt, gett mig förutsättningar att lära mig perfekt svenska och att göra en klassresa. Vem är jag att be dem sluta bryta när de pratar, skaffa sig svenska vänner eller lära mig "Fyra bugg och en coca cola"?

Att få frågor om min uppväxt är en grej, det svarar jag mer än gärna på. Men att bli ifrågasatt är en helt annan. Och gränsen må vara hårfin men jobbig nog för mig som blir utsatt. Att ställa frågor visar på intresse, att ifrågasätta är att skapa en känsla av utanförskap.