Onsdag 22 Sep
Stockholm

"De skruvade vinner och de grå försvinner"

Julia Holknekt.
Julia Holknekt. Foto: Emma Malmlöf

Nyheter24:s nya krönikör Julia Holknekt om de som inte alltid hörs och syns mest – men som ändå finns där.

Kommentera (2)
Kopiera länk
Dela
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Krönikör

Julia Holknekt är 19 år och läser sista året på samhällslinjen på gymnasiet.

Läs en välkomstintervju med Julia här.

Följ henne på Twitter: @holknektjulia  

Jag har alltid velat förvåna. Sedan barnsben har det för mig fallit sig naturligt att de som förvånar, imponerar och chockerar är de som märks, och har därmed större möjligheter att lyckas. De som väcker uppståndelse kring sig är således de kreativa, de självständiga fuck it-själarna som sticker ut och hamnar under lampan bland alla andra mediokra och grå människor. De skruvade vinner och de grå försvinner. Survival of the maddest.

I dagsläget tycks alltså den allmänna uppfattningen vara så att de som syns och hörs är de som tycker och tänker mest. Samtidigt predikar alla stora bloggare kring vikten vid att sticka ut för att komma långt. Att hitta sitt eget område, nischa in sig och absolut aldrig likna någon annan. En provocerar och en annan är svinrik och bortskämd. Vi bryr oss egentligen inte om vad som gör dem så annorlunda. Vi – jag inkluderar mig själv – spenderar dagligen timme efter timme bakom teve- och datorskärmar för att läsa, wow-a och häpnas. 

Jag önskar så att jag också kunde vara hon med cool och udda image. Svår och bångstyrig eller bara allmänt rebellisk. Annorlunda. I stället är jag alldagligheten personifierad. Uppvuxen i villa i närförort, fina betyg, oklanderlig uppväxt bortsett från små snedsteg här och var. För det mesta passerar jag nog förbi obemärkt.

Men. Skam den som dömer en bok efter dess omslag. Bakom min 170 cm långa, till synes alldagliga och blonda figur gömmer sig ett urartat trafikkaos av grubbel, funderingar och observationer. Jag – troligen likt de flesta andra banala människor – är innerst inne mest ett pack känslor som dag efter dag åker berg- och dalbana där det svänger så kraftigt att detta pack av känslor stundvis är nära att trilla ur vagnen. Men det är det ingen som ser eller ens anar. För jag sticker ju inte ut. Jag har inte det där som väcker uppståndelse.

Därför skriver jag.

Vidare blir det här min hyllning till alla tråkmånsar, eller tysta småjävliga tänkare om ni så vill. Till er som varken orkar, hinner eller kan utmana er tråkiga vardag. Ni i the back office som ingen hyllar på firmafesten. Till han som valde samma gymnasium som alla andra för att han inte vågade annat. Till en annan som har socker i kaffet fast det egentligen är lite töntigt. Ni är mina heroes. För jag vet så väl att det är just ni som bär på de sjukaste och mest skruvade tankarna. Fastän ingen anar det. 

Om folk bara visste vad som försiggår bakom pannbenet hos oss grå.

Kommentera (2)
Kopiera länk
Dela