Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Kartellen hjälper mig och många andra"

Irena Pozar.
1 av 1

Irena Pozar.

Magda Omerspahic

Krönika. Irena Pozar | 20/02/2014 13:37

Irena Pozar om varför Kartellens uppträdande på Grammisgalan var så viktigt och vad det säger om vår samtid.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

När Sverigedemokraterna 2010 kom in i riksdagen satt jag på golvet och grät. Och när Jimmie Åkesson omringades av män som skrålade "Jimmie Åkesson TJALALALALA!" gick jag bokstavligt talat sönder. Dagen efter när jag kom till skolan kallade en av mina lärare in mig till sitt rum. Han undrade om jag var ledsen och sa sedan "Du, det är ingen fara, det här går över. Jag lovar".

Men han ljög. Ingenting har gått över. Det har bara blivit värre. Sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har jag aldrig varit mer medveten om mitt namn. Jag har aldrig varit mer intränad på att, om det går, inte skriva mitt efternamn när jag letar jobb och lägenheter. Jag har aldrig tidigare varit mer medveten om min bakgrund som de senaste fyra åren och trots att jag har haft det mycket lättare än många andra har jag aldrig känt mig mer utsatt.

Men jag har heller aldrig varit stoltare. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag gråtit fler gånger av lycka än av ilska och frustration de senaste fyra åren. När jag gick demonstrationståg med tusentals andra och kände hur "Inga rasister på våra gator!" skreks med sådan kraft bakom mig att det bokstavligt talat höll min rygg. När tusentals människor engagerade sig och enade sig för att stoppa utvisningar. När Kärrtorp visade alla vad solidaritet är. När Kartellen fick hela Sveriges artistelit att ställa sig upp och utan att tveka lyfta händerna för ett "Sverige enat mot rasism". 

Det Kartellen gör kan verka litet. Det kan verka verkningslöst och enkelt. För dig som vit svensk med medelklassbakgrund kan det till och med verka exkluderande. Men det här framträdandet är inte till för dig. Inte för publiken framför scenen heller. Nej, inte ens för makthavarna. Det Sebbe Staxx och Kartellen gör när de ställer sig på bästa sändningstid, på en av de största scenerna och sjunger en låt som heter "Underklassmusik" är att tala till alla oss som känner att vi behöver det. Det kanske inte stoppar Sverigedemokraterna framfart. Kanske fortsätter de att växa. Men just nu och just i dag hjälper dig mig och många andra.

Så, tack Sebbe Staxx och Kartellen. Tack Stor, Linda Pira och Timbuktu. Tack Lilla Namo och Panetoz. Tack "twittervänstern" för att ni orkar. Tack alla ni som är PK. Tack alla bloggare och tack alla ni som orkar rasa. Ingenting antirasistiskt ni någonsin gör kommer att gå obemärkt förbi och varje dag gör ni det lite lättare för mig och många med mig att andas. 

Och till slut, tack Sverige och public service för att ni äntligen visar att ni står på vår antirasistiska sida. Det behövdes efter Sveriges Radios haveri förra veckan.

Jag växte upp med att vara som stoltast när någon trodde jag var "svensk", i dag kunde jag inte vara stoltare över att vara "utländsk". 

Se klippet med Kartellen här: