"Jag hoppas livet inte blir som jag tänkt mig"
"Vad händer sen då?". Nyheter24:s krönikör Julia Holknekt om den skräckblandade förtjusningen inför studenten.
Julia Holknekt är 19 år och läser sista året på samhällslinjen på gymnasiet.
Läs en välkomstintervju med Julia här.
Följ henne på Twitter: @holknektjulia
Om 108 dagar tar jag studenten. Då är tanken att jag och mina jämnåriga vänner ska lämna gymnasiet bakom oss, för att ta ett stort kliv ut i vuxenlivet efter tolv års skolgång. Givetvis längtar vi alla dit så våra trötta tonårshjärtan värker, men bland oss finns också ett sting av oro. Vad händer sen då? Vart är alla på väg? Vem ska utbilda sig till vad och hur bråttom har vi? Rektorer och ministrar talar om att skolan förbereder oss ungdomar för framtiden. Ändå vet vi inte vilken framtid vi vill åt.
När jag frågar runt bland vänner och bekanta får jag nästan alltid samma, smått skamsna svar. Merparten vet inte vad de vill göra. Och vet ni vad? Det gläder mig. Det gläder mig innerligt att vi inte satt upp riktlinjer för ett liv vi hittills bara levt en bråkdel av. För tänk om livet skulle bli precis som vi planerat det. Vad tråkigt det skulle bli. Faktum är tyvärr att vi söker första möjliga trygghet, och när vi sen har nått den tryggheten stannar vi upp. Och vi nöjer oss.
Det är så oerhört okej att inte veta vad man vill göra i framtiden. Ta ett sabbatsår. Ta tre. Ta fem. Res överallt, jobba på olika arbetsplatser och leta upp just det i livet som gör dig glad. Det är en obetydlig tidsmässig skillnad på att börja plugga som 21- eller 23-åring. Däremot är det väldigt stor skillnad på att backpacka jorden runt före eller efter utbildning och karriär. Snälla snälla. Ha inte bråttom. Livet är så sjukt långt.
För att kunna släppa den största framtidsångesten måste vi dessutom släppa bilden av att den som inte utbildar sig direkt efter studenten är en slacker. Efter att ha lagt tolv år på läxor, prov och trötta morgnar behöver även de värsta plugghästarna ta en paus. Längtar du inte efter att få dyka ner i ännu mer litteratur och sluka kunskap är du allt utom ensam. Jag lovar.
Vi är inte slackers. Har vi varit drivna nog att ta oss igenom gymnasiet är vi likväl drivna nog att nå dit vi vill och sen ännu lite längre. Vi måste bara vara kloka nog att inte rusa dit, för att med andan i halsen förstå i efterhand att det vi valt inte alls är det vi vill. Rusa inte dit, för i ärlighetens namn – livet är verkligen så sjukt långt.
