"Vad är du stolt över?"
Julia Holknekt om att det är dags att ge jantelagen en smäll på käften och våga vara stolt över sig själv.
Julia Holknekt är 19 år och läser sista året på samhällslinjen på gymnasiet.
Följ henne på Twitter: @holknektjulia
Det tog mig hela sommaren att ta körkort. Jag satt uppe på nätterna, gick upp extra tidigt om morgnarna – allt för att få grepp om vilket vägmärke som betydde vad och hur mycket lasten fick väga i olika typer av fordon. Ni fattar vad jag menar. Det är så jävla svårt att lära sig hela alltet.
Som tur var gav jag mig fan på att klara det och den 10 september stod jag där alldeles rödgråten och kramade om damen som godkänt mitt körprov. Körkortet var mitt. Jag hade åstadkommit en hel del bra saker dittills i livet, men den dagen var den första gången i mannaminne som Julia Anna Holknekt var uppriktigt stolt över sig själv.
Det tycker jag är så fruktansvärt sorgligt.
Tidigare hade jag gjort allt från att vinna silvermedalj i höjdhopp, till att få högsta betyg på matteprovet och lära mig spela ”Für Elise” på piano. Men där fanns alltid bortförklaringar. ”Det var ju bara en silvermedalj”, ”Jag kanske fick högsta betyg, men inte alla rätt”. Och ”Für Elise” är ju egentligen inte SÅ svår”. Jag lade 18 år på att blanda ihop stolthet med skryt och växte upp med en inte-ska-väl-jag-mentalitet som hette duga. Som om jag bara hade fem tillfällen på mig i livet att vara stolt och därför var tvungen att snåla.
Men vet någon vad, jag har förstått att det inte finns anledning att snåla. Man får vara stolt över det man gjort för sin egen vinnings skull. Om jag är stolt blir jag glad och bra att ha omkring. Då spelar det ingen roll om jag fått hjälp på traven eller inte. Men jantelagen har satt ribban för högt för att något sådant ska funka idag. Så jag vill ge den förbannade jantelagen, och dess ortodoxa anhängare, en smäll på käften. Jag är inte den arga typen men jag vill skrika och skälla på mitt 15-åriga jag för att jag inte var stolt när jag nailade ”Für Elise” för första gången. Jag var ju så jävla duktig som satte den. Min rädsla för att vara stolt över det jag åstadkommit hindrade mig från att våga ta plats i hela 18 år. Det tänker jag kompensera för från och med nu.
I dag är jag stolt över att jag lyckades ta körkort, jag är stolt över att jag jobbat extra sen jag var 14 år, jag är stolt över att jag gick ut grundskolan med fina betyg och jag är stolt över mycket mer än så.
Vad är du stolt över?
