"Ibland kan lösningen vara något så enkelt som ett datorspel"

Jag är 22 år "gammal" och driver sedan fyra år tillbaka nordens största sajt om e-sport, Fragbite. På många sätt är jag med och påverkar något som ständigt växer i Sverige. Jag gör allt som man föreställer sig att en vuxen gör. Jag går på möten, långluncher med kompisar och dricker öl alternativt shots på helgerna. 

För nio år sedan var det inte möjligt i mitt huvud. Jag var 14 år när jag blev diagnoserad antisocial och skoltrött. Det kändes surrealistiskt – hur kunde det hända? Jag hade ett bra och socialt liv fram till bara några månader innan. Men så tog det stopp, helt plötsligt kunde jag inte gå ut. Jag ville inte träffa någon, jag kunde inte gå i, eller ens till, skolan. Jag ville bara ligga hemma i soffan, kolla på Family Guy, Simpsons eller sitta vid datorn och under ett par månader hade livet ingen mening. 

Precis så som många unga i dag känner. 

Men låt mig ta det från början. Jag är uppvuxen i en "håla", utanför Lund, Eslöv. Jag kommer från en familj som haft det okej ställt och som alltid kämpat för och med varandra och i dag inser jag att jag har allt att tacka dem för. För den senaste tiden har jag börjat se tillbaka på besluten jag tagit, varför jag tagit dem och hur jag tagit dem. 

Det var när jag träffade en gammal klasskompis för ett tag sedan och började prata om tiden i Eslöv, framtiden och målen vi satt upp för oss själva som jag började inse vad som hänt. Vi pratade om hur viktigt det egentligen är att man hela tiden utvecklas och att man hela tiden tar beslut som man tror, i varje fall just då, är bra. 

Det var då det slog mig. En del sitter fast. En del unga tror faktiskt att de inte har något att ge. Så som jag kände de där månaderna i soffan. En del klagar på att arbetsförmedlingen inte ger jobb och andra tror inte på att tänka stort. En del sitter bara fast i depressioner till följd av livets jobbiga frågor. 

Det tog mig två, tre år att ta mig ur allt. Jag vet att den viktigaste ingrediensen i allt var datorn. Det var datorspelandet och drivet kring det som tog mig ur det. Det gör mig både ledsen och förbannad, när en gubbe på SVT påstår och jämför datorspelandet med något så hemskt som en dödsmisshandel av en djurgårdssupporter. Att en kille som spelat datorspel, skulle ha ihjäl en annan person, är för mig helt obegripligt. Ingen av de personerna jag träffat, under snart tio år i "branschen", har varit kapabel till något sådant. 

När jag var 15 startade jag tillsammans med fyra vänner, som jag alla träffat över nätet via datorspelandet, en hemsida där vi skrev om e-sport, alltså när du tävlar i datorspel. Vårt mål var att konkurrera ut de största i Sverige. Bli bäst. Göra jättarna irriterande. Det var stora tankar. Vi tog lite korkade risker, som man måste göra. Men jag vågade.

Vi drev sajten dag in och dag ut i nästan tre år tillammans. Den gick bra. De tvingade mig att hela tiden utvecklas, att hela tiden våga ta nya risker och att ta mig ut i Sverige. Att träffa folk. Vi hade som mål att besöka så många svenska e-sportevenemang som möjligt, skriva om dem och ta bilder. Jag fick träffa folk som var som jag, och det var där det släppte. 

Det antisociala beteendet och "skoltröttheten" jag hade, jag lyckades ta mig över det. 

Tre år efter start fick jag jobb på den e-sportssajt jag jobbar på i dag. Många har genom åren undrat varför jag lämnade något som jag själv startat. Sanningen är att jag hade fått nog och det hade de fyra medgrundarna också. Visst, jag lämnade en av de sakerna som tog mig ur "sjukdomen". Jag stängde det kapitlet i mitt liv. Men databasen, bilderna och sajten – de ligger kvar på en hårddisk i en låda hos mina föräldrar. Arkiverat och fint, som en ständig påminnelse om att spelandet och datorerna, tvärtemot vad många vuxna och viktiga personer säger, bara handlar om att sitta åtta timmar framför en skärm varje dag. 

Den jobbigaste frågan i livet är väl egentligen vart vill man i livet? Och vilka beslut man behöver ta för att ta sig dit? Ibland kan lösningen vara något så enkelt som ett datorspel. Så blev det för mig. För någon annan kan lösningen ligga lika nära – i något annat. 

Jag skäms inte över hur jag mått och jag vet att det är många som sitter där hemma och mår dåligt och som tror att det aldrig kommer vända. Ni är inte ensamma. Men, inget i livet är meningslöst. Allt som händer händer av någon form av anledning. Det bygger upp dig. Förbereder dig inför kommande händelser. Tro mig, jag vet.