"Mamma, läs inte hatet"

Det är strax innan påsk. Vi sitter vid ett dukat bord där ljusen är tända och finduken framme. Men mitt i allt det där trevliga lutar sig mamma fram med en bekymrad blick. 

– Du, de där kommentarerna, säger hon och rynkar pannan.

– De är så otäcka. 

De kommentarerna hon menar är de hon ser när hon läser artiklar som jag skriver. Som förklarar hur jävla dum i huvudet jag är, eller betydligt värre.

Jag reagerar som jag alltid gör, säger att "man blir van" och att det inte är så farligt egentligen. Herregud liksom, jag har ju kollegor som fått 200 hotmejl. 

Några dagar senare är vi tillbaka efter ledigheten men min kollega är inte sig själv. Det har varit påhopp som gått över gränsen förklarar hon. Som om de vanliga påhoppen inte redan gjorde det. Som att hon inte redan kallats allt mellan himmel och jord. 

Likt många andra läser jag Jonas Thentes text i DN. Han skriver att de som näthatar är de som samhället sorterat bort. 

Men nu är det ju vi kvinnor som utsätts för den våldsamt sexuella retoriken. Som får mer skit än manliga kollegor som också har sin byline på en artikel.    

Är det då bara de lägre samhällsklasserna som tycker att kvinnor ska hålla käften? 

Knappast. 

Därför tror jag inte heller att hela lösningen är den som Fredrik Virtanen presenterar i Aftonbladet. "Den moderna företeelsen näthat är bara ett symptom på en mycket större sjukdom. Botemedel finns. Välfärd för alla minskar allas hat.”

Fram tills vi hittar lösningen på både välfärden och kvinnohatet får jag och många med mig fortsätta nonchalera de meddelanden, kommentarer och sporadiska hot som kommer. Frågan är väl bara hur länge vi kan fortsätta göra det? 

För mig blir det svårt när när min egen mamma tar upp det. 

Så jag tittar på hon som lagat så god mat. Som köpt så gott vin och dukat med den fina duken. Innan det här hatet slutar att komma, kan jag bara be om en sak: 

– Snälla mamma, läs inte det där hatet.