"Det är vi män från landsbygden som lyft upp rasismen"

På söndagen röstade vi till EU-parlamentet och i dag vaknar vi upp till något som många kommer att beskriva som ett nytt och kallare Sverige.

Det är självklart inte sant. Det är samma gamla unkna Sverige.

Det är bara det att vi vet det ännu lite bättre nu.

Vi vaknar upp i ett land där närmare tio procent tycker att Sverigedemokraterna är de som bäst kan representera oss i Europas maktcentrum. Och, vad värre är: vi vaknar upp i ett Sverige där det inte ens förvånar någon.

Det sammanlagda stödet för partiet kanske blev lite högre än väntat men ingen kan hävda att deras framgångar kommer som en chock. Inte längre.

För det är så här det ser ut. Sverigedemokraternas framgångar är självklart ingen slump, det är en följd av de rasistiska strukturer som löper genom hela vårt samhälle.

Strukturer som sådana som jag, en vit man från landsbygden, underbygger och vägrar se. Vägrar förstå. Jag är själv säkert lika skyldig som många andra till att det ha kunnat bli så. 

Det är vi som varit med och lyft upp den organiserade rasismen. Det är vi som fått in Sverigedemokraterna i finrummet.

I ännu större utsträckning är det vi som skapat möjligheterna för det att kunnat ske.

Det är vårt fel. Det må göra ont att inse men så är det.

I min älskade hemstad Eskilstuna fick Sverigedemokraterna 12,5 procent av rösterna.

Det gör mig ledsen, arg och rädd.

Ledsen för mina vänners skull, arg på det som tagit oss hit och rädd för vad som kan komma att ske.

För det är rädslan som tagit oss hit. Rädslan inför en osäker framtid och för det som eventuellt är lite annorlunda. 

Nu är det jag som är rädd. Jag är rädd för att vi aldrig kommer att lära oss förstå.

Jag är ännu räddare för att vi ska förstå men ändå vägra ändra på oss.