"Det var ju inte invandrare som rånade – det var tre vita killar"

Våra val i livet styrs oftast av våra instinkter. Även våra politiska. Det fanns en tid då jag var rädd, väldigt rädd för killar med mörkt hår. Killar som såg annorlunda ut än jag. 

Jag var femton år och en våg av personrån svepte över Stockholm. Innan millennieskiftet kände vi alla någon som drabbats. Mobiltelefonerna hade just blivit allmängods. Jämnåriga killar som kom fram och tog dina värdesaker. Antalet utlandsfödda ungdomar var kraftigt överrepresenterade bland rånarna, det sa statistiken, det berättade också historierna man fick höra.

1999 utsattes jag för personrån två gånger, en gång på sommaren inne i stan och sedan en gång till precis innan jul. Jag och två vänner var på väg till Toys'R'us i Kungens Kurva. I Skärholmens centrum uppmärksammade en vän till mig att vi var förföljda. I en gångtunnel hann de i kapp oss. 

Tre killar. Något äldre. Alla bröt de på svenska. En sa att han skulle ”knulla mig”. Jag förstod inte exakt vad han menade men det lät hemskt hotfullt. De tog vad jag hade, min plånbok och ett par handskar. Sedan sprang de därifrån och jag och mina kompisar gick på darriga ben vidare mot leksaksaffären.

Det hela var över på några minuter men lämnade spår i mig. Jag blev rädd. Rädd för killar som bröt. Killar med mörkt hår. Invandrarna. Ofta när en kille med invandrarbakgrund tittade på mig 
i tunnelbanan fick jag en klump i magen. En gång blev jag så rädd att jag hastigt tog en femhundring från min plånbok och gömde den i min känga. När jag sedan skulle betala i butiken upptäckte jag att jag tappat den. 

Det fasades långsamt ut men det tog år att slippa den där instinktiva känslan av rädsla i maggropen. Hur jag hade resonerat om jag hade fått rösta då? Om någon partiledare hade sagt att de hade en enkel lösning, att jag aldrig mer skulle behöva känna mig rädd. Skulle jag då sagt att det inte fanns en enkel lösning? Att det var inte var någon lösning att stänga dörren för folk med annan bakgrund, utan bara en quick fix, som att lägga nytt golv på möglig grund. Att det vore mer logiskt att peka på sociala förutsättningar? 

Jag hoppas verkligen att jag hade det. Men jag är inte alls säker. För jag var verkligen rädd. När jag skrev det här pratade jag med min vän som var med vid båda rånen. Han mindes det precis som jag, förutom en detalj. Han sa: ”Men du, killarna vid det första rånet, de var ju inte invandrare. Det var tre vita killar. En av dem hade ingen tröja på sig.” 

Och så slog det mig att han hade rätt. Så var det. Men på femton år har min kropp aldrig reagerat med rädsla för vita killar utan tröja. 

Rädslan är märklig och sällan logisk. Rädslan leder oss till märkliga beslut. Rädslan gör att människan reagerar med känslor och inte förnuft. Låt oss aldrig glömma det. 

Speciellt nu. I Europa. 2014. En världsdel där rädslan fått fäste igen.

Messiah Hallberg