"Sluta hata på housen era gubbar"
KRÖNIKA. Nyheter24:s Pär Ullrich skriver om hatet mot housen, som grundar sig i avundsjuka.
Ordet "gubbe" används traditionellt för att beskriva stereotypen av en äldre man. Faktum är att "gubbe" från början är dialektalt och betyder "liten klump". I texten används uttrycket emellertid som en bredare metafor för förlegade åsikter och värderingar. Mitt användande av ordet "gubbe" sker således utan hänsyn till ålder, kön eller andra mänskliga attribut. Over and out.
23 november 2012. En fredag, vill jag minnas. Tillsammans med några vänner begav jag mig till Friends Arena i Solna för att bevittna Swedish House Mafias avskedsturné. Jag var knappast överförtjust, men löften om en upplevelse utöver det vanliga fick mig att hänga med.
Det visade sig vara ett beslut jag sent skulle ångra. Ljuset, ljudet, pyrotekniken, närvaron och människorna – allt var mäktigt. Parollen "we came, we waved, we loved" var med från början och trots atmosfären i den jättelika rymdskepps-arenan sköljde stundtals en svettig, dunkel nattklubbskänsla över mig.
När jag tänker tillbaka på kvällen drabbas jag ibland av gåshud. Kvällar likt denna borde fler människor tillåta sig att uppleva. Så är tyvärr inte fallet.
I helgen är det dags för Summerburst på Nya Ullevi i Göteborg, och om två veckor kommer Sveriges största housfestival även till Gärdet i Stockholm. I sommartider, när endorfinerna sprudlar och festivalerna avlöser varandra, är det ändå väldigt många som klagar.
I sorlet av sommarens glada tillrop ekar klagomålen mot housemusiken. Det är skit – kommersiell skit – som fördummar människor, låter det från vissa. Tacka vet jag vad de där ungdomarna tjänar, som bara ställer sig där och trycker på lite knappar. Jag skulle också kunna stå där och trycka på knappar och se miljonerna trilla in, utbrister andra.
Argumenten är inte sällan så dumma att de inte ens förtjänar att bli bemötta. Det är som om att andra artister, i andra musikgenres, som turnerar och släpper plattor, inte skulle vara minst lika kommersiella. Som att housemusiken skulle fördumma människor mer än någon annan musik. För att inte tala om det här med att vem som helst skulle kunna ställa sig där och trycka på lite knappar. Jag blir bara matt. Matt av gubbigheten som präglar och förpestar det offentliga rummet.
Jag är inte såld på house. Jag lyssnar sällan, har egentligen ingen favoritlåt och även om jag ibland tar mig en svängom på en av Sveriges alla housegolv så sitter jag hellre runt ett bort och pratar med en såsig rockballad i bakgrunden.
Precis som många andra så saknar jag den klassiska rocken, den politiska punken och Kurt Cobain, men jag gnäller inte. Det händer att jag fäller en tår när jag tänker på att Guns N' Roses i sin bästa formation är splittrade, men jag klagar inte.
Det är på något vis som att en dubbel avundsjuka, likt en dimma, har lagt sig över somligas sätt att se på saker. Man är avundsjuk på de skickliga artisterna, deras popularitet och deras intjänade pengar. Och man är avundsjuk på människorna, som dansar, njuter, har roligt och upplever saker.
Musik i alla dess former har ett värde. Musiken sprider glädje, kärlek och den förenar människor. Att klaga på något så pass värdefullt, på så pass lösa grunder, är bara sorgligt.
Det är inte house-diggande människor som fördummas. Det är gubbigheten i klagomålen som fördummar människor.
