"Jag vill skapa min egen värld"

Tisdagenden 15 juli 2014 02.36. Det har redan gått en hel månad påsommarlovet, mitt näst sista sommarlov innan jag tar studenten. Ihöst börjar jag tvåan och i november fyller jag arton år. Thingsstart to get serious och hela livet är framför mina hjul. En världfull av möjligheter, lycka och inspiration. En värld full av alltär där och väntar på mig.

Nuundrar ni nog vem som sitter mitt i natten och skriver om såna härdjupa saker, och det ska jag berätta nu. Jag är en tjej på sjuttonår som bor lite utanför Stockholm med min mamma, pappa och mina tvåsmåbröder. På dagarna går jag samhällsvetenskapliga programmetoch på kvällarna umgås jag med mina vänner, eller sover detimmarna som jag inte måste plugga. Jag är en liten tjej med storamål och min stora passion är att skriva. Jag driver en blogg,skriver noveller, dikter, dagböcker och allt vad man kan tänkasskriva. Om jag inte skriver så exploderar jag.

Jaglåter som en helt vanlig tonåring, vilket jag också är. Jag gåri en skola med 1500 elever, umgås med vänner och lever verkligensom vilken sjuttonåring som helst. Men det ni inte vet är att jagföddes med en cp-skada som gör att jag inte kan gå själv, hartalsvårigheter och min motorik fungerar inte helt. Att födas medett fysiskt handikapp var ganska lätt i början. Jag gick på en”vanlig” förskola där jag sprang runt i min gåstol och lektemed mina vänner. 

När jag började i skolan började jag i en skolaför barn med särskilda behov och jag trivdes faktiskt där. Men ifemman så ändrades allt, jag ändrades. Jag började att må dåligtpå grund av mitt handikapp och såg mig som ett missfoster. I skolankände jag ingen samhörighet med min klass, vi var på helt olikanivåer och jag hade hamnat fel. Jag ville byta skola men samtidigtville jag inte lämna mim bästa vän. Hon var ju min andra halva,hur skulle jag klara av att gå till tråkiga lektioner utan henne?Jag bestämde mig för att stanna.

Närvi började sjuan blev vi automatisk placerade i en liknade skola.Sen hände samma sak igen, jag kände mig annorlunda. Det som minaklasskompisar pratade om hade jag växt ifrån.

Niomånader senare stod jag inte ut. Jag mådde inte bra och hatade minskola på riktigt. Så måndagen den åttonde mars ändrades mitt livför alltid. Jag hade äntligen fått mina föräldrar att gå med påatt byta till en vanlig skola. Jag började i sexan igen, men det varhelt okej för mig. Äntligen hade jag kommit till den platsen somjag skulle ha varit på från början.

Sexanvar helt perfekt, jag hade mitt tjejgäng och allt var prima. Men isjuan förändrades det. Jag vet inte varför men tjejerna börjadeta avstånd från mig. Veckorna gick och gick och det blev alltvärre. Killarna i klassen började att mobba mig både i skolan ochpå nätet utan anledning. En kväll ringde de på Skype och sa enmassa elaka saker om mig och min kropp. En av de här killarna varjag bra vän med under sexan, så att han var med kändes som ettstort svek.

Iåttan kände jag mig osynlig. Men nian var det jobbigaste året. Jaghade tappat kraften och på våren tog jag plugget hem för jagorkade inte mer. Vad jag än gjorde för att nå ut till klassen såvar vi som fiender. På klassresan bodde jag ensam, jag satt självpå lunchen och på lektionerna.

Den13 juni 2013 tog jag på mig min finaste klänning och ett stortleende som sa ”I made it”. Because I did. Jag klarade av mina tioår av svett, tårar och lite glädje. Den där dagen kommer alltidstå för lycka.

Äntligenvar det dags för gymnasiet. Natten innan kunde jag inte sova och påmorgonen kändes jag mig helt yr. Min stora dag hade äntligenkommit. Jag hade lagt fram kläder en vecka innan och dagens outfitvar en vit spetstopp och en rosa kjol. När jag klev in i taxin tillskolan klev jag in i ett nytt liv.

Nuhar jag gått mitt första år på gymnasiet och ni kan inte tänkaer hur mycket som har hänt, inte ens jag kan det. Folk på stankommer fram och hälsar och bloggen bara växer. På ett år har helamitt liv förändras och jag är så tacksam för allt. Men det bästasom har hänt sen jag började gymnasiet är att jag har fåttuppleva äkta vänskaper och äkta kärlek, lycka helt enkelt.

Jagtror att det är vi själva som bestämmer hur våra liv ska se ut.Som jag till exempel, jag ville inte göra det som andra medhandikapp gör. Jag ville inte gå i en specialskola för att det varlättare, och jag ville inte ändra på mig i högstadiet för attpassa in. Jag vill skapa min egen värld och gå min egen väg. Jagtror att det är det bästa sättet för att må bra.

Jagvet inget om framtiden, eller vad som kommer att hända. Än är jag17 och än sitter jag mitt i natten vid mitt skrivbord med HåkanHellström i lurarna och skriver det här. Men jag vet att framtidenär ljus för mig och alla som kämpar.

Lifeisn’t about finding yourself, life is about creating yourself.  

Natalie Ahlgren