"Tre år efter Utöya har vi svikit alla"

Jag är fortfarande ganska ung. Jag var inte född när Berlinmuren föll, när första människan gick på månen eller när Hitler dödade miljontals judar. Jag minns inte var jag var när folkmorden i Rwanda ägde rum och jag har till och med svårt att minnas dagen då oskyldiga människor i New York utsattes för vidriga terroristhandlingar.

Men jag minns allt som hände den 22 juli 2011. Jag satt i min första lägenhet i Stockholm, fönstrerna var trasiga och gick inte att öppna och det var säkert 30 grader varmt i den lilla ettan. Jag hade precis läst att det hade exploderat en bomb i regeringskvarteren i Oslo. 

Kort därefter såg jag på Twitter att det ryktades om att barn och ungdomar på ett socialdemokratiskt läger på Utöya hade blivit beskjutna. 

Från den stunden och månader framöver läste och lyssnade jag på allt som hade med Utöya att göra. 

Från de tweets där Sverigedemokraterna Linus Bylund och Kent Ekeroth direkt anklagade muslimer för dåden till dokumentärer på SVT om en tjej vars syster blev mördad av Anders Behring Breivik och en familj som aldrig skulle bli sig lik.

Jag minns hur rädd jag var när jag läste om bomben. Rädd för fler attacker. Rädd för det hat som skulle möta muslimer som inte hade något med dåden att göra, som alltid när ordet "terror" dyker upp.

När det kom fram att terroristen var en nazistisk norrman blev jag ännu mer rädd. För hans hat, hans vanföreställningar och hans blodtörst. Han var ingen ensam galning. Han visste precis vad han gjorde och ville, detta grundade sig i hans ideologi och övertygelse om en ren och överlägsen ras. 

Och när dammet hade lagt sig tänkte jag att nu ska vi fan aldrig svika alla de solidariska, modiga och fantastiska unga som mötte honom den där skräckdagen. Det kom snabbt fram att Breivik hade kopplingar till det norska rasistiska partiet Fremskrittspartiet och jag tänkte att nu vänder det. Nu måste alla förstå vad nazism, rasism och kvinnohat gör med folk. 

Att det dödar. 

Men jag hade fel.

I dag blåser dessa bruna vindar starkare än någonsin och i Norge sitter terroristens eget parti i regeringen. 

77 oskyldiga människor som ville göra jorden till en bättre plats för alla miste livet på grund av just det.

Och vi bara fortsätter som att ingenting har hänt. Samhället ser i dag ut precis så som vi lovade oss själva, för prick tre år sedan, att det inte skulle se ut.

Tre år har gått sedan Utöya och vi har svikit alla. De som dog, alla som överlevde och alla dem som tillhör de grupper Breivik ville utrota.

Låt oss ändra på det. 

---

LÄS MER: 77 anledningar till att aldrig glömma Utöya