Tack mamma – för att du aldrig gav upp

Mitt första och starkaste barndomsminne är när jag, 3 år gammal slits ifrån min mammas armar utan att veta när vi kommer få ses igen, för att tvingas spendera helgen med min andra förälder som jag enligt lagen var tvungen att träffa.

Jag minns ingenting före eller efter det, det enda jag minns är känslan av saknaden efter min mamma i hela bröstkorgen.

Det är precis samma känsla som när jag idag, 20 år senare kramar dig hejdå mamma, efter att ha varit och hälsat på.

Jag vill tacka dig för de jobbiga åren du hade då, när du kämpade för att få behålla mig i ditt liv. Tack för att du dolde din kamp för mig när jag var barn, för att du inte ville att det skulle påverka mig i mitt senare liv. Tack för att du träffade din man som varit som min pappa. Tack för att du inte gav upp.

Tack för att du efter 10 månaders tid av misshandel och fängelsen på vägen till Sverige, rymde från den lägenheten du hamnade i när du först kom hit. För annars hade du blivit skickad tillbaka som de andra.

Tack för all glädje och alla råd du ger mig.

Och tack för att du alltid velat skydda mig, även när jag gjorde det svårt för dig.

Jag tänker ofta på vad som egentligen betyder något och på vad jag vill vara för typ av person, och varje gång slutar det med att jag önskar att jag en dag blir som dig.

Jag tänker också på att du i min ålder, levde i krig och under förtryck och drömde dig bort om en värld någon annanstans. Och att jag idag lever mitt fantastiska liv som du har gett mig.

Jag vill passa på att be om ursäkt för de gånger jag skämdes över att jag inte hade märkeskläder som de andra barnen. För när jag skämdes över mitt ursprung när mina kompisar frågade varför jag pratade konstigt hemma. För när jag fick dig att känna att du inte var tillräcklig. För alla nätter jag varit ute och gjort dig orolig och för alla gånger jag inte sett allt du gjort för mig.

Tack Mamma, för att du såg till att jag fick komma tillbaka till din armar igen.

Nu är det min tur att ge tillbaka!