Tack mamma – du offrade allt för mig

Min mamma var 17 år när hon fick mig. Strax därefter lämnade min pappa stan.

Min farmor hoppades på att jag skulle dö innan jag föddes. När mamma berättade att hon var gravid sa farmor att hennes högsta önskan var att min mamma skulle få missfall.

Jag fick växa upp utan det andra barn tyckte var självklart, en pappa och en farmor. Men det gick bra ändå, tack vare min mamma.

Trots ständiga kommentarer om hur misslyckat det var att vara ung mamma gav hon mig en bra uppväxt. Trots att hon nästan aldrig hade pengar, såg hon alltid till att jag fick gå och lägga mig mätt och glad.

Jag minns det inte, men jag har fått höra att vi inte hade tallrikar att äta på när jag var riktigt liten. Vi fick äta direkt ur kastrullen.

I efterhand har jag fått veta att vi ibland hade så lite mat att hon lät bli att äta själv, för att jag skulle få äta.

Min mamma hoppade av skolan för att kunna ta hand om mig. Hon älskade mig så mycket att hon valde bort att utbilda sig för att kunna finnas där för mig när alla andra hade lämnat.

Men hon är inte bara min mamma, hon är den bästa trollkarl jag känner också. För trots förhoppningar om Gröna Lund och Skara sommarland men en helt tom plånbok lyckades hon skapa alldeles perfekta somrar hemma.

Jag kommer aldrig glömma våra picknickar i vardagsrummet. Det var så stort. Att få dra fram en filt, fälla upp ett paraply och lägga sig där på golvet och drömma sig bort. Det var underbart.

Eller när vi bestämde oss för att kolla på film och hon somnade varje gång. Jag blev alltid sur när det hände. Sur över att hon inte fick se slutet på filmen. Men när jag blivit äldre har jag förstått att hon var trött efter att ha kämpat en hel dag för att göra mitt liv bra.

Det finns inte ord som kan förklara hur stark hon är. Hur stolt jag är. Eller hur mycket hon betyder för mig.