Allt styrs av var i världen du föds – det här måste få ett slut nu

En av mina absolut bästa vänner fick barn för ett par månader sedan, en dotter. Jag har känt denna vän hela livet. Hon har – med risk för att låta klyschig – stått mig bi i vått och torrt. Känslan när ovan nämnda vän nu har satt ett litet liv till världen är obeskrivlig. Mina ögon tåras faktiskt bara jag tänker på hur fantastisk denna lilla person är, och hur mycket jag älskar henne – utan att alls känna henne. Tilläggas bör att jag inte är en speciellt blödig person.

Mitt första möte med den lilla bebisen blev emellertid bitterljuvt. När jag till slut samlat mig, efter en stunds hulkande och sentimentalt orerande om livets mening och hur “otroligt är det inte att denna lilla person befunnit sig i en mage i nio månader”, så slog mig något.

Denna pyttelilla människa som nu låg i min famn, förtvivlat sökande med blicken efter sin mamma, vet inte vilken tur hon har. För visst, det finns en risk att hon råkar ut för en hel del jobbiga saker i livet. Men hon bor i ett land som hon förhoppningsvis aldrig behöver lämna mot sin vilja.

Lite senare samma dag kommer jag av en slump över en fruktansvärd bildserie. Den visar en drunknad liten pojke som spolats upp på en strand i Turkiet. Han tros komma ifrån Syrien står det, och har tillsammans med sin familj förmodligen försökt korsa medelhavet med Europa i sikte. Bilderna visar hur pojkens livlösa kropp bärs iväg av en hjälparbetare.

Att påstå att alla är lika värda är en sak, att faktiskt visa det är något annat. Min väns barn och den döda pojken är båda barn, båda människor. Att det ena barnet har haft turen att födas i Sverige och det andra någon annanstans förändrar inte detta faktum. Huruvida barnen som kommer till Sverige kommer att kosta eller dra in pengar till statskassan är irrelevant i sammanhanget. Människovärdet är konstant.

Jag är ingen blödig person. I stället blir jag arg.