Snälla, sluta ljug för mig – det kommer bara leda till något ont

Jag sitter på en restaurang och har precis ätit klart. Maten var så där. Det är sällskapet överens om. Vi har till och med pratat ganska mycket om det. Pastan var överkokt och såsen för salt. Men när servitören kommer fram och frågar hur det smakade händer något märkligt. Plötsligt har alla bytt åsikt. Maten var tydligen fantastisk. Den stackars servitören dränks i superlativ.

Är det inte sjukt att folk varje dag går runt och ljuger varandra rakt upp i ansiktet? Normalt ser vi på att ljuga för någon som en av de värsta sakerna man kan göra. Men när det kommer till så kallade vita lögner är det plötsligt fritt fram. Vi tror att det inte skadar någon. Jag är inte säker på det.

För om jag betalar för mat som inte smakar bra, råkar tycka att min väns tröja inte är snygg eller känner att jag inte vill följa med ut en kväll eftersom jag helt enkelt inte har lust – och får en fråga om det – är det för mig självklart att vara ärlig.

Kanske gick något snett i köket och kocken skulle uppskatta lite rimlig feedback. Kanske min vän vill ha ett uppriktigt klädråd eller tycker att vår vänskap är så pass stark att hen kan få ett rakt jävla svar. Kanske borde vi helt enkelt inte vara så förbannat rädda för att säga vad vi faktiskt tycker.

För det går ju att komma runt sådana här vardagliga sociala situationer utan att såra människor. Det krävs bara lite social kompetens. Gillar du inte någonting – försök att fokusera på någon detalj du faktiskt tycker om.

Men ljug inte dina nära och kära rakt upp i ansiktet. Den dag du får stå till svars för dina vita lögner kanske de sårar mer än om du hade varit ärlig från början.