Håkan Hellström? Mjäh

Överallt på sociala medier fanns han. Håkan Hellström. Hans senaste konserter på Ullevi var "magi", "surrealistiskt bra" och "jag tror jag dör för jag var där och nu kan jag dö lycklig".

När jag första gången såg Håkan live var jag frälst. På riktigt.

Han har en energi och en kontakt med publiken som på riktigt är magiskt. Som musikintresserad och kritiker har jag stor respekt för honom. Många av hans album kommer för evigt vara gjutna i guld bland svensk indiepops bästa.

Men någonting har hänt.

Egentligen är inte det värsta att Hellström blivit folklig – det kan hända alla. Det kan till och med vara en fördel. Det trista handlar egentligen om att han känns lite avdankad.

Sen har vi dels hela debaklet med Alice B. Men det är ni säkert redan koll på – annars läs hennes Facebook-inlägg.

Dels så är att hans senaste EP "1974" enligt min utsago inte legendens starkaste. Den känns snarare trött. Förutsägbar. Oinspirerad. Det "brinner in the shit" lite här...

Lite som att någon gjort en parodi på Hellström.

Ändå så ska det hyllas och skrikas och skrivas. Mina musikkritikerkollegor har på förhand bestämt rubben: "LEGENDARISK SUCCÉ". Sen står de där med våta byxor för det är redan skrivet i stjärnorna.

Sen det där med att låna från andra musiker. Det är ingen hemlighet och där tycker jag att Håkan gjort mycket snygga "passningar" till andra legendarer.

Jag hatar inte Håkan. Det finns en trend nu att försvara Håkan mot folk som exempelvis tatuerar in att "han var bättre förr".

Folk får väl tycka vad de vill. Ärligt talat så känner jag mest "mjäh". Jag älskar det som Håkan gjort för musik-Sverige. Men. Ja. Ska vi inte lugna ner oss lite?

Mjäh.