Årets sommarpratare känns lika spännande som ett jävla tandläkarbesök

För mig har Sommar i P1 varit förknippat med en lyckad årstid. När man får tid över så lyssnar man. Nickar ibland med. Skrattar. Gråter.

Genom åren har sommarpratare som Anja Pärson, Zara Larsson, Athena Farrokhzad – och Kristian Gidlund och Christian Falk, my god vad ont i hjärtat jag får – har gjort radio till guld.

Ser vi på årets startfält är det blekt. Riktigt jävla blekt.

Jag är lika pepp som innan ett tandläkarbesök.

Dels har vi public service-proifler som Annika Lantz, Magnus Uggla och systrarna Kronlöf, artister som inte känns lika heta som Furbees-leksaker lex Anna Ternheim, Emil Jensen och José Gonzalez, samt försöket att flirta med den yngre publiken i IJustWantToBeCool.

Förresten – när Jensen också greppar micken när han presenteras istället för att låta sig intervjuas kommer skämskudden fram.

Men vi måste också prata om Bert fucking Karlsson, som min kollega Q uttryckte det. En man som inte bara känns irrelevant på flera plan – men som också ger ett ansikte åt sexism.

Och sen har vi ju Elisabeth Tarras-Wahlberg som blänkar med att hon ska "prata om ekorrar".

Sen är det väl självklart att vissa av de "okända" namnen kan överraska och beröra. Men även den skaran känns blek.

Farligt blek.

En applåd för Silvana Imam, "The Mauler", otippade men intressanta Ahmad Khan Mahmoodzada och Alexander Bard.

Den sistnämnde mest för att han kommer röra om i grytan och servera drama.

Och jag älskar drama.