Anton blev bara 27 år, men jag minns fortfarande vad han sa till mig

- 26/06/2016, 12:52 -
Alexander Karim skriver om saknaden efter vännen och kollegan Anton Yelchin.
1 av 3

Alexander Karim skriver om saknaden efter vännen och kollegan Anton Yelchin.

TT/TT

2 av 3

Claudio Bresciani / TT

3 av 3

Richard Shotwell

Alexander Karim: "Antons ord har etsat sig fast i mig. Vem säger så? Vem känner så? Nej, jag tänker inte ändra mig. Jag har ju rätt! Aldrig i livet!!"

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Han hette Anton Yelchin. Han var ung och oerhört begåvad. Vi var vänner en stund. Och i söndags dog han. 27 år gammal. Ännu en familj i spillror, en bransch omskakad, ett liv, ett ljus, släckt.

För lite mer än två år sedan fick jag en roll. Filmen hette ”The dying of the light”. Nicolas Cage var hjälten, jag hans nemesis och Anton Yelchin hans partner. I Rumänien skulle vi spela in. Bukarest.

När man är på inspelning blir team och skådespelare som en liten familj. Man tränar ihop, äter, dricker och delar med sig av sina liv och erfarenheter. När inspelningen sedan är slut åker alla hem till verkligheten och i många fall är det det sista man hör av varandra.

Den här produktionen var inget undantag. Mina kvällar tillbringades allt som oftast med ett gäng unga skådespelare och däribland Anton. Han var trots sin ringa ålder, den av oss med den mest imponerande Cv:n. Stora filmer och serier och fler på gång. Han tillhörde nästa generation av Hollywoods inne-gäng. Men helt utan divalater. Han ville bara jobba. Hårt.

När jag läste om Antons bortgång drog jag mig till minnes vår sista kväll ihop. Filmen var färdiginspelad och vi satt tillsammans med en tredje skådespelare i hotellbaren och drack vin. Glas efter glas. Vi diskuterade religion. Jag är rabiat agnostiker, Anton var någonstans emellan och den tredje parten var troende kristen.

Diskussionen blev hetare och hetare ju närmare tredje flaskans botten vi kom. Vid tillfälle fick vi stanna upp, ta ett glas vatten för att svalka oss, kanske byta ämne till något vi alla kunde enas om, för att sedan kasta oss in i eldstriden igen.

Men det var en ljuvlig strid. Tre kollegor som avslutat ett stort projekt och firade genom att dricka självaste Dionysos under bordet.

Vi kämpade för vår sak men ställde våra själars dörrar, i alla fall på glänt och släppte in andra åsikter. Så sa han det;

”I am willing to change of you are willing to change with me!”

Antons ord har etsat sig fast i mig. Vem säger så? Vem känner så? Nej, jag tänker inte ändra mig. Jag har ju rätt! Aldrig i livet!!

”Sure, I’ll change dude. Whatever…”, ljög jag för att få över honom på min sida.

Såhär en vecka efter att Anton tagit sina sista andetag tänker jag på all meningslös skit vi lägger vår energi på, vi knuffar bort varandra, grälar och bråkar, slår och skriker och tränger oss före i kön på ICA, på Gröna Lund, i livet. Allt för att vi inte är ”willing to change”.

Nu är den där begåvade unga mannen borta. Han som kämpade för att leva. Hela tiden. Hans liv, det lilla av det jag fick ta del av, var en strid mot det ordinära. I ett tillstånd av ständig förändring. En kamp att hålla ljuset brinnande.

Så jag lämnar dig i dag, kära läsare med en uppmaning. Det som kom att bli mitt arvegods från Anton. Nästa gång du är i livlig diskussion, familjebråk, livskris: ställ din dörr lite på glänt och försök att säga

"I am willing to change if you are willing to change with me".

För kan man säga det och tro på det. Så har man redan vunnit.

Thank you Anton. Wherever you are.

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
– Dylan Thomas