Det kunde ta slut där – mina barn berövades sin far
Skådespelaren: "Han bestämmer sig för att köra om sju bilar i en kurva. In i mitt körfält. Den är liten och röd, hans bil. Han kommer rakt emot mig."
Tänk om jag hade dött den där dagen? Tänk om vi båda dött?
Sista inspelningsdagen i Budapest efter fyra månaders späckat schema. Jag får åka hem en och en halv vecka innan utsatt tid. Jag tänker att jag inte ska låt min fru veta utan bara flyga hem och överraska hela familjen. Min fru Malin har flugit med våra tre barn till Båstad där vi spenderar somrarna. Planen är att jag ska flyga till Stockholm, packa lite extra saker i bilen och köra ner. Drygt 55 mil.
Jag är hemma i Stockholm vid midnatt. Tidigt på morgonen börjar jag köra. Det är svårt att hålla hastigheten. Kroppen vibrerar av spänd förväntan. Jag älskar att överraska. Timmarna går. Jag försöker njuta av färden. Tänker på det gamla ordspråket ”det är resan som är det viktiga, inte målet”
Podcasterna avlöser varandra under den långa färden. Ögonlocken tyngs av de småländska skogarnas oändlighet. Kaffe som kallnat för länge sedan får duga för att väcka upp. Jag skriksjunger ut låttexterna i kör med 90-talsfavoriter. Pigg och alert.
Så händer det som inte får hända. En kurva. En omkörning. Han bestämmer sig för att köra om sju bilar i en kurva. In i mitt körfält. Den är liten och röd, hans bil. Han kommer rakt emot mig. Mina 114 kilometer i timmen och hans 130. Ingen chans att överleva. Ingen alls. Vi kommer att bli ett med metall, plast, eld. Vi kommer inte att lida. Det kommer att gå alldeles för snabbt för det. Bara pang. Slut. Mörker.
Pling! Det plingar till i Malins mobil. En notis från Aftonbladet. ”Två döda i frontalkrock i Småland” . Hon kommer att rysa till. Skrolla igenom den mentala kontaktlistan blixtsnabbt. Känner jag någon som är ute och kör idag? Nej. Alex är ju i Budapest. Kanske ska jag ringa honom? Höra om han vet när han kan komma hem?
Jag ställer mig på bromsen. Vad fan – jag kommer inte undan. Det kommer bli en krock! Tiden stannar upp. Som i Matrix. Slow-motion. Bullet time. I allra sista sekunden lyckas han glida in i sin egen fil och vi passerar varandra . Vi får leva. Jag andas ut. Bon Jovi verkar helt oberörd där han skriker ut från högtalarna. Jag halsar det sista ur kaffekoppen. Inte för att jag behöver vakna till utan snarare för att lugna nerverna.
Det hade kunnat ta slut där. Hela resan. Livet. Bara för att du ville komma tre minuter tidigare till din stuga eller din fest eller ditt möte. Vi hade kunnat vara döda. Mina barn berövade av sin far. Min fru, sin man.
Så jag skriver det här som en uppmaning till alla ni som i detta nu packar takboxar och spelar Tetris med ett för litet bagageutrymme.
Det är sant att det är resan som är det viktiga. Men vi kan väl alla ta det lite lugnt i sommar?
Så att vi i slutändan ändå når målet.
