Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Skådespelaren: Mitt i allt elände – stanna upp och krama någon

- 02/08/2016, 08:39

Baker Karim/TT-kollage

Alexander Karim: Kramen lovar både allt och inget. Rymmer både hej och hej då.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Du sitter just nu och läser en krönika. Den är inklämd mellan nyheter om mordiska lastbilsfärder och militärkupper. Je suis landet X. Je suis staden Y. Je suis allt elände. Kanske har du läst en rapport om att din favoritspelare har skadat sig. Ett övergrepp, ett rån, ett ouppklarat mord. En avbön från en politiker som trampat i klaveret. Någon har vunnit på lotto. Men det är inte du den här gången heller.

Och så kom du hit. Välkommen. Jag känner att jag vill ta tillfället i akt att prata om något trevligare. Jag vill göra en hyllning. Ren och skär. Till det bästa som finns. Det är en sak vi alla varit med om i varierande grad. De flesta av oss njuter av det. Andra inte. Men alla har vi en relation till denna företeelse.

Jag vill göra en hyllning till kramen.

Nu tänker ni kanske ”vad är det här för nåt trädkramande hippieskit från kulturvänstern?!” och skrollar ner för att fylla kommentarfältet med burop. Men stopp! Låt mig bara avsluta min tanke.

Den röda tråden i den mörka berättelsen om historiens värsta förbrytare är att de inte fick nog med kärlek som barn. För lite kramar, kort och gott. Kramen är inte bara härlig – den är livsviktig!

Det börjar tidigt. Det lilla spädbarnet som läggs på sin mammas bröst och omsluts av hennes varma armar. Vi kramar våra vänner, släktingar när de kommer på middag, våra barn, främlingen bredvid oss på fotbollsmatchen när vårt lag gör mål. Fyra armar som slungas runt varandra och vi känner hur endorfinerna rusar ut i kroppen.

Familjer som återses i flygplatsterminaler och perronger. Barn som springer in i föräldrars armar utanför förskolor. En åldrings sista omfamning innan hen somnar in. Vid lycka och vid sorg tar vi till kramen. Den ger oss styrka, värme, omsorg. Vi kramas när vi känner oss små. Erbjuder styrkekramar till den som är liten.

Kramen innehåller så mycket information. Vi känner instinktivt det ögonblick då en vänskaplig kram övergår i något mer. Det sker på en millisekund.

Som en USB port rätt in i nervsystemet. In i hjärtat. Vi kramar den vi älskar på ett sätt och upprepar gesten när vi med tårfyllda ögon i vargtimman konstaterar att förhållandet är slut.

Kramen lovar både allt och inget. Rymmer både hej och hej då. Kan säga mer än tusen ord och få oss att resa runt jorden på jakt efter den. Den där varma, innerliga. Den vi skulle offra våra liv för.

Så oavsett om du tycker att jag är en ”trädkramande hippijävel från kulturvänstern” så kan vi väl lägga det åt sidan en stund? Vila fingrarna från tangentbordet, skriv inte den där kommentaren. Gå i stället bort från datorn och krama en syster eller bror, en mamma, pappa eller ditt livs kärlek. Bara så där, ur det blå. Är du ensam ska du ställa dig framför spegeln och krama dig själv. Det är du värd. Se dig själv i ögonen och säg ”Jag älskar dig” tills du menar det.

Så. Det där var min hyllning. Jag har inget mer att säga om saken. Nu kan ni fortsätta att läsa om krig och förödelse. Min egen status för dagen ska vara Je suis l’amour.

Kram på er.