Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Fri till slut nu får Christer Pettersson äntligen ro

- 10/06/2020, 10:07 -

"Idag blandar änglarna en stadig jävel åt Christer Pettersson". Marcus Birro minns en udda fågel i det svenska folkhemmet.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Christer Petersson blev tidigt knarkarnas Britney Spears

En slags svensk folkhemsversion av en självförbrännande gangster med ciggen i mungipan och en flaska vodka (eller fyra) under ena armen och två flaskor Baileys i händerna.

Pettersson blev dömd i tingsrätten men friad i hovrätten. Det var på presskonferensen efter den friande domen som han tog klivet rakt in i det svenska folkhemmet.

 Han satt i en Alcatraz-tröja med en hypernervös försvarsadvokat (Arne Liljeros) på huk bredvid.

Christer sa:

” Även om jag hade mördat Palme så hade jag kunnat sitta här och hålla nästan samma goda min. Men bara nästan..”

Sedan åkte han hem till Rotebro och söp sig full.

Efter det började en cirkus som egentligen inte tog slut förrän han skällde ut en Expressen-journalist och sedan ramlade utanför sjukhuset, slog i skallen och dog 2004.

En av hans polare la ner ett spader ess på hans kista.

Jag fascinerades tidigt av Christer Pettersson. Mest för att han inte alls kändes särskilt främmande. Han kändes som en av oss. Det både skrämde och lockade mig.

Han bjöds in till tusen teveprogram (oftast TV3 och till Robert Aschberg) och var ofta både påtänd och packad. Men han var ändå alltid verbalt briljant. Han citerade Bibeln, obskyra irländska poeter och snackade vilken murvel som helst av banan.

Sönderfallet vi såg i realtid och i direktsändning var lika mycket vårt sönderfall som det var hans.

1990 satt jag och några vänner och söp på Gillestugan vid Järntorget och bildade rockbandet The Christer Petterssons. Vi var förtvivlat usla men snygga i skinnbyxor. Och vi har fortfarande rock-världens bästa namn på en rockgrupp. Synd bara att det var det enda bra med oss.

Christer Pettersson gjorde big business av att vara ”före detta dömd Palme-mördare”.

I en tid som var före Robinson och teve-såporna blev han en en slags Truman Show på regelbunden basis. Han fyllde en slags funktion för förfärade småbarnsföräldrar som kunde projicera all sin skräck och sina tillkortakommanden på en människa som var både en ruin och en glittrande borg högst upp på kulle på samma gång.

Jag spelade in alla intervjuer på VHS och sedan satt vi och drack Christers egen drink, vodka med Baileys, och förfestade till de där intervjuerna. Vi började citera honom på krogen, och tryckte upp t-shirts. Hans verbala förmåga var häpnadsväckande vacker.

Givetvis var även vi en del av hans sönderfall men vi insåg också, vagt, varsamt och ibland motvilligt, att det inte var särskilt mycket som skilde oss från honom.

Han kom aldrig till ro. Hans berättelse blev egentligen aldrig avslutad. Han dog mitt i fallet. Han hann aldrig ens slå i marken. Han bara trycktes bort och fick en kommunalt finansierad fattigmansbegravning. 

Idag blev han frikänd på riktigt, 34 år efter mordet på en statsminister han aldrig mördade och 16 år efter sin egen död.

Idag gör änglarna (eller de andra hantlangarna lite beroende på vart han tog vägen) ett undantag och blandar honom honom en stadig jävel. En sexa vodka och resten likör.

Skål, Christer.