Hon flydde Moskva: "Finns bara en lösning"

I mars stormade poliser in på Olgas arbetsplats, en reklamfirma i Moskva.

— De sade att de kom från ekobrottspolisen och att de ville undersöka om det fanns någon korruption hos oss. I själva verket letade de efter saker som skulle kunna uppfattas som uppviglande, säger hon till TT över telefon.

— De kollade igenom våra datorer, våra telefoner. Det var sista droppen.

Olga och pojkvännen sade upp lägenheten i Moskva, packade det mest nödvändiga och köpte första bästa flygbiljetter, av rädsla för att en "ny järnridå" höll på att sänkas. Resan gick till Armeniens huvudstad Jerevan.

Där träffade paret likasinnade ryssar i nästan varje gathörn. De lärde känna ett annat ryskt par, som de nu delar lägenhet med. Ingen vet hur länge de kommer att bo där.

— Jag har två bästa vänner hemma. Den ena stöttade oss när vi berättade att vi skulle flytta och det var väldigt sorgligt. Hon förstår vad som händer. Den andra sade snarare "Okej, ha en trevlig resa, ni kommer väl tillbaka snart, hör av er om ni behöver pengar".

Bild från rysk tv

Hundratusentals ryssar har valt att lämna Ryssland på grund av kriget och förtrycket. TT har talat med flera av dem, på villkor att de inte ska gå att identifiera fullt ut. De befarar att det kan få konsekvenser för deras anhöriga i Ryssland.

Olga har gått på ett välrenommerat universitet i Moskva, men kommer ursprungligen från en mellanstor stad några tiotal mil från huvudstaden. Där bor hennes föräldrar kvar och de har inga planer på att flytta. De stödjer Rysslands angrepp mot Ukraina, åtminstone utifrån den bild de har av det.

— Vi har väldigt skilda informationskällor. Jag tittar inte på tv utan jag får min information från nätet, från Telegram-kanaler och från oberoende källor. De tittar mycket på tv, säger Olga.

Till en början hade hon och föräldrarna häftiga diskussioner. Olga skickade ett filmklipp som redogjorde för Rysslands misstänkta krigsbrott i Butja, men hennes mamma svarade inte på det. Nu talar de i telefon ett par gånger i veckan, men undviker att tala om kriget. Föräldrarna skickar bilder på sin trädgård.

"Som en mardröm"

— Det är väldigt svårt också, för jag saknar mina föräldrar och de saknar mig. De undrar när jag ska komma hem och jag har inget svar, mer än att det beror på vår armé och vad vår president gör. Vi låtsas att vi inte pratar om det, men det fyller varje samtal oavsett.

Föräldrarna känner dels nostalgi kring sin ungdom, tror Olga. Dels handlar det om förnekelse. Dels har de det svåra 90-talet färskt i minnet: "Vi kan väl klara av något sådant igen".

— De är inte rädda, de verkar nästan stolta över att de kan anpassa sig till alla svårigheter. För mig är det bisarrt: Varför är man stolt över att kunna inrätta sig i ett sämre liv? Det ska ju inte vara så här, säger hon.

— Om de skulle tro på det som sker så skulle det kännas som en mardröm. Känslan av att ens president är god och vet vad han gör är lättare att hantera.

Jobbiga tankar

Olga fortsätter att arbeta på distans. Hennes pojkvän fick gå från sitt jobb inom finanssektorn när sanktionerna slog ned. De lägger mycket tid på att kringgå de hinder som finns för att komma åt sina pengar i Ryssland, med mer eller mindre ljusskygga metoder.

Emellanåt känns det väldigt ledsamt att vara ryss, berättar Olga. Det känns fruktansvärt att tänka på invasionen.

— Många är för rädda för att prata om det som sker, även om de inte stödjer invasionen. De har barn, föräldrar och befarar att människor som de älskar ska straffas.

Som Olga ser det är den enda lösningen att Vladimir Putin dör.

— Jag tror inte att någonting blir bättre ens när det militära ingripandet är över. Det kommer bara vara början på någonting ännu hemskare.