"Jag kommer aldrig att glömma folks skrik"
Lik läggs i gymnastiksalar, där förtvivlade anhöriga får leta i mobillampornas svaga sken. På många håll har folk helt tappat tilltron till det samhälle som byggt så dåliga hus – återuppbyggnaden kommer att bli en förtroendefråga.Det berättar fotojournalisten Duygu Getiren från det skalvdrabbade Turkiet.
Jordskalv förekommer i huvudsak längs de zoner vid jordytan där de så kallade kontinentalplattorna möts. Turkiet är en sådan plats.
Ibland byggs stor energi upp inom en platta eller mellan två plattor. När trycket blir högre än vad berggrunden klarar av bryts strukturen i berggrunden plötsligt. Energin som varit lagrad i berget släpps då ut i form av ett jordskalv eller med ett annat ord, jordbävning.
Den punkt, ofta djupt nere i jordskorpan, som utgör skalvets mitt kallas hypocentrum. Ofta förväxlas den med epicentrum, som är platsen på jordytan rakt ovanför skalvets egentliga centrum.
"När jag klev in luktade det väldigt starkt och det låg många kroppar på golvet, antingen insvepta i filtar eller i påsar".
Så beskriver Duygu Getiren en gymnastiksal i Kahramanmaras, en turkisk stad nära det största skalvets centrum. I salen syntes bara två hjälparbetare till, varav en registrerade dödsoffren i listor. "Den andre försökte bära in de kroppar som lämnats vid dörren, han var ensam och bad folk om hjälp", skriver Duygu Getiren i en mejlintervju med TT.
I den strömlösa, dunkla lokalen använde folk "telefonernas ljus för att försöka hitta sina saknade släktingar".
Hörde sista ord
Duygu Getiren har själv anhöriga öster om det värst drabbade området. Hon åkte till Turkiet för att hjälpa till efter skalven för en vecka sedan. Men läget är kaotiskt, och trots god vilja från många invånare och frivilliga försvårar brist på samordning hjälp- och uppröjningsarbetet.
"Jag fick sedan veta att några av listorna på kroppar tyvärr hade försvunnit", uppger hon från idrottssalen i Kahramanmaras.
Hon har bevittnat många smärtsamma och tragiska ögonblick.
"Jag kommer aldrig att glömma folks skrik här när de hittade livlösa kroppar av sina nära och kära" skriver hon. "Eller de sista orden en mamma och pappa sade till sin dotters döda kropp som låg bredvid svärsonens och sexåriga barnbarnets kroppar".
Förtvivlan och frustration växer av brist på resurser. Duygu Getiren reagerade på situationen i centrala Kahramanmaras, som är en stad av ungefär Göteborgs storlek: "Trots att det var den tredje dagen fanns det fortfarande ingen polis eller militära säkerhetsstyrkor (…) Dessutom är det en otrolig brist på samordning överallt och det finns heller ingen el på många ställen".
Krossat förtroende
Turkiet har drabbats av flera liknande katastrofer tidigare, och när Duygu Getiren tänker tillbaka får hon ett visst hopp.
"Efter att ha sett (denna) katastrofens omfattning verkar det för mig som att det inte går att bygga upp allt igen, men samtidigt vet jag att det är möjligt om man tittar på återuppbyggnaden efter den stora jordbävningen i Gölcük". Hon syftar då på ett förödande skalv 1999 som krävde minst 17 000 liv.
Hoppet behövs. Ett problem nu är att många fått sitt förtroende för myndigheter och turkiska staten krossat om och om igen. Regler har skärpts, pengar samlats in, städer återuppbyggts – ändå visar sig skalvsäkerheten och beredskapen vara så dålig, gång på gång.
"Människorna här är definitivt inte motiverade att bygga upp allt igen, de har helt tappat förtroendet för byggfirmorna som byggde husen, de statliga tjänstemännen som inte inspekterar byggnaderna, och viktigast av allt, regeringen", konstaterar hon.
"Turkiet har en mycket svår period framför sig och det kommer att ta riktigt lång tid."
.jpg)
