Begravningsplatsen utanför Srebrenica växer. Varje år identifieras nya kvarlevor från massgravar i området kring den lilla staden, och på årsdagen av massakern ges de en värdig jordfästning i närvaron av sina anhöriga.
Nu finns det sju nya gravplatser.
Saknaden förföljer de anhöriga än i dag. Mejra Djogaz familjemedlemmar mördades i massavrättningarna. På fredagen ska en av dem begravas, berättar hon för nyhetsbyrån AP.
— Varje natt ett par timmar efter midnatt vaknar jag och tänker på hur de dog.
— Jag ser mig omkring och jag är alldeles ensam. Jag har ingen.
Väntar på sina barn
Det är sommar 1995 och i Bosnien-Hercegovina rasar kriget. Den 11 juli intar bosnienserbiska styrkor staden Srebrenica, som vid den tiden står under FN-beskydd. Män och pojkar sorteras ut och förs i väg.
Därefter börjar det värsta massmordet i Europas historia sedan andra världskriget. Under loppet av ett par dagar mördas 8 000 bosniaker – den muslimska befolkningsgruppen. Kropparna slängs i massgravar.
Med traktorer och lastbilar flyttar sedan förövarna kropparna till hemliga platser för att dölja spåren.
Aisa Omerovics make och två söner mördades tillsammans med 42 andra manliga släktingar i Srebrenica. Ensam i sitt hem lyssnar hon fortfarande efter ljudet av sina barns fötter när de går in i rummet.
— Jag väntar på att dörren ska öppnas. Jag vet att den inte kommer att göra det, men ändå väntar jag, säger hon till AP.
”De är borta och det finns inget du kan göra åt det”
Två olika FN-domstolar har slagit fast att massakern i Srebrenica var ett folkmord.
Befälhavaren för den bosnienserbiska armén, Ratko Mladic, och Radovan Karadzic, den bosnienserbiska administrationens president, har dömts till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten.
Folkmordet kastar fortfarande skuggor över 89-åriga Suhra Malic, skriver AP. Hon plågas av tanken på hur hennes två söner mördades.
— Det är ingen liten sak att sätta barn till världen, uppfostra dem, och se dem gifta sig. Och sedan, precis när de flyttat och börjat stå på egna ben, förlorar du dem.
— De är borta och det finns inget du kan göra åt det.
