”Glöm skolan – du ska ta hand om en man nu”

Östra Zambia. Edina Banda är 14 år när första mensen kommer. Mormodern som hon bor med blir glad: ”Bra, du är vuxen nu”. Sedan låser hon in tonåringen i ett rum. Hon ska utbildas i att ta hand om en man.

— Under tiden fick jag inte gå ut och inte prata med någon, säger Edina Banda, i dag 21, under ett Sverigebesök tillsammans med organisationen Plan.

— Olika kvinnor kom dit och lärde mig saker: hur man tar hand om hushållet och hur man hanterar en man i sängen. Sedan skulle jag visa upp vad jag lärt mig. Om jag gjorde fel så nöp de mig.

Barnäktenskap är enligt lag förbjudet i merparten av världen. Trots det gifts årligen tolv miljoner flickor under 18 bort, enligt rapporter från Plan och Unicef. Det motsvarar en flicka var tredje sekund. Av dem är runt 480 000 under 15.

Form av slaveri

Inlåst i ”utbildningsrummet” uppmanas Edina Banda att glömma skolan och sina vänner: ”Du ska ta hand om en man nu”. Sedan skickas hon till sitt nya hem och lämnas över till sin make – en man i 30-årsåldern som hon aldrig tidigare sett – och hans familj.

Äktenskapet firas ceremoniellt med dans och traditionell mat. Edina Banda är i chock.

— I mina ögon var han så gammal. Det fanns ingenting jag gillade med honom.

I Plans rapport fastslås att barnäktenskap i praktiken är en form av slaveri. Flickor tas från familj och vänner, inte sällan med våld. De tvingas sluta skolan och utsätts ofta för sexuellt våld. Av de 251 flickor och unga kvinnor som intervjuats i rapporten berättar många om fysiskt och psykiskt våld – våld som de förväntas tåla.

Krävde sex

För Edina Banda består livet som ”gift” av ändlösa hushållssysslor. Hon vaknar tidigt, hämtar vatten och letar ved i skogen. Städar, lagar mat. För varje dag blir hon mer och mer isolerad. Maken är hårdhänt och kontrollerande.

— Han misshandlade mig fysiskt, psykiskt och sexuellt. Han frågade aldrig, bara krävde saker, krävde sex. Om jag sade nej så slog han mig.

— Han brydde sig inte om att jag var ett barn. Jag var så liten, jag var inte alls redo.

För Edina Bandas egna familj var "äktenskapet" en affärsuppgörelse. För dottern fick de en summa pengar av makens föräldrar.

Flydde äktenskapet

I Zambia – där 64 procent enligt Världsbanken lever under fattigdomsgränsen – är barnäktenskap förbjudet enligt lag sedan slutet av 2023. I dag finns 2,1 miljoner zambiska flickor och kvinnor som gift sig före 18 års ålder, enligt en Unicefrapport från i fjol. Torka och sjukdomsutbrott spär på fattigdomen och får familjer att trotsa lagarna för att kunna sätta mat på bordet.

De på pappret progressiva lagarna kringgås ofta. Många ”äktenskap” är dessutom informella överenskommelser som går under radarn – oregistrerade men socialt och kulturellt accepterade. Det är tydligt att lagstiftning inte ensamt kan sätta stopp för barnäktenskapen, konstaterar Unicef.

Sex månader in i ”äktenskapet” bestämmer sig Edina Banda för att fly. Det finns tid – ännu har hon inte hunnit bli gravid.

— Jag bestämde mig för att jag förtjänar bättre. Jag sade till mig själv: ”Det är hög tid att jag tar risken”.

I skydd av mörkret flyr hon med hjälp av en kvinna i byn. Snart får hon kontakt med Plan International, vars lokalanställda ser till att en förlikning kan nås mellan familjerna. Edina Banda får börja skolan igen.

Traditionella ledare

I dag förverkligar hon sin barndomsdröm: att plugga till sjuksköterska. Parallellt arbetar 21-åringen med ett Planstöttat projekt där hon föreläser i skolor och för traditionella ledare. De hjälper också flickor som tvingats in i äktenskap, ibland genom att sonika hämta upp dem och köra hem dem till sina föräldrar.

Den största utmaningen är att få de traditionella ledarna, som i hög grad praktiserar egna rättssystem, att ändra tankesätt. Men allt fler börjar lyssna, säger hon.

— Vi sätter oss med dem och säger ”okej – det är tradition, men vi borde faktiskt göra oss av med de skadliga normer som bidrar till barnäktenskap”. Flera av dem stöttar oss och jobbar hand i hand med oss nu.

Att tala öppet om sitt eget trauma har inte varit självklart. Folk pratade, viskade: ”Hon där var gift innan”. Men:

— Jag insåg att det inte hjälper att vara tyst. Att jag måste stå upp och hjälpa andra.

— När de ser mig inser de: ”Det här hände henne också, men hon är fortfarande en människa – jag kan också överleva och göra vad jag vill med mitt liv".