Det hjälper föga att vi tycker att det är åt helvete, att vi tycker att de är dioter, att vi tycker att deras agerande förstör för alla. Inte när vi går igång på det. Inte när vi känner hur det kittlar.
Onsdagens derby mellan Djurgården och AIK kan komma att bjuda på fantastiska mål och underbara publikarrangemang. Matchen kan komma att bli klassisk tack vare spektakulär fotboll. Samtidigt kan den bli ännu en i raden av matcher som avbryts på grund av publikens agerande. Det känns nästan som det mest väntade scenariot. Inkastade föremål och annat trams är nuförtiden mer regel än undantag. Inget nytt under Råsundasolen alltså.
Vad vi måste erkänna för oss själva är att vi längtar efter det. Att vi sitter på helspänn när derbyt pågår och känner extra spänning på grund av hotbilden.
– Oj, tänker vi, där blåste han felaktigt av Obolo för offside. Nu lär det hända något.
– Oj, tänker vi, där fälldes Daniel Sjölund väldigt fult utan att det blev gult kort. Nu kommer tändarna.
– Oj, nu blev det hörna. Hur ska det här gå?
Så tänker vi som tittar, de flesta av oss, och även om vi hatar det så älskar vi det. Anspänningen.
Alla de känslorna hos oss är näring till dumjävlarna på läktarna som går över gränsen. De känner samma anspänning som vi, och när de njuter av den gör vi samma sak. Vare sig vi vill eller inte.
Vår ständiga indignation och upprördhet är hyckleri, inte för att vi inte är upprörda utan för att vi aldrig erkänner att vi samtidigt är fascinerade och till och med roade.
Skrivet av:
