Världsstjärnan om depressionen: "Var på väg mot lejonen"

GÖTEBORG. Magnus Muhrén hade åkt till jobbet med tårarna rinnande ner för kinderna under en lång tid. Hans vardag bestod av en ny tillvaro som småbarnsförälder, 150 procents jobb, dels med egna projekt, dels som marknadsansvarig för Sandvikens AIK - samtidigt som han hade en karriär inom sporten och var bäst i världen på bandy.

Han hade konstant ångest och kände alltid att han skulle vara någon annanstans. 2004 gick Muhrén in i vägen och bestämde sig för att lägga av med allt förutom idrotten. Men stressen fanns kvar i kroppen och allting ställde sig på sin spets sommaren 2005.

- Jag åkte med familjen till Kolmården och skulle vara där i två dagar, vi skulle åka på safarin och jag fick panikångest inne i bilen, jag vet knappt vad som hände, det var som att jag fick tunnelseende och helt plötsligt hade jag kört huvudet mot rutan och var på väg ut ur bilen ut till lejonen, berättar Magnus Muhrén för Nyheter24.

Drevs av prestationsångest

När händelsen inträffade var Muhrén redan klar för ett klubbyte, det blev en kamp mot klockan.

- Tiden efter det var extremt jobbig. Det var panik för bara en månad senare skulle jag åka och spela i Ryssland, säger Magnus Muhrén och fortsätter:

- Och sen finns det en annan sida av det här. Det var tabu: Att må dåligt på det här sättet; det fanns det ingen som pratade om inom idrotten, inte som jag hört talas om i varje fall.

Varför mådde du såhär?

- För mig var det en kombination, dels var det så att det blev för mycket för mig. Sen har jag en grundpersonlighet som jag tror många idrottare delar, det är att man drivs av en slags prestationsångest, man vill bli bekräftad på något sätt. Det har funnits med där hela tiden.

"Det är en fråga som måste lyftas"

Lösningen för Muhrén blev till en början antidepressiva preparat. Han tog sig till Ryssland och stannade två år som heltidsproffs. Sen återvände han till Sandviken innan han lämnade för Gais 2010 - och hittade helt rätt.

Klubben hade en ny satsning och tog hand om spelarna som människor, och inte som spelare. Det var först här, 36 år gammal, som han stötte på en klubbtränare som brydde sig.

- Inom idrotten är det bara prestation, prestation, prestation! Men hur lätt är det att prestera om man inte mår bra som människa, säger Muhrén och fortsätter:

- Men även ifall jag har mått dåligt så har jag alltid lyckats presterat. Men den energin måste tas någonstans ifrån och det blev från mina reserver. Det kostar och i slutändan var det som fick mig att krascha ordentligt.

Handlar om självkänsla - inte självförtroende

Muhrén beslutade sig för att gå ut i media och prata om det.

- Det kommer alltid finns folk som har åsikter, men jag mår bra av det här. Och det kvittar vilket jobb man har, om man bara ger, ger och ger så kraschar man. Inom idrotten är en fråga som måste lyftas.

Muhrén spelar fortfarande bandy i Gais. Men i dag går han hos en coach och sysslar med Qicong varje dag. Han beskriver "det som andningshål och väldigt viktigt" och tror inte han är ensam om att må dåligt inom idrotten.

- Jag har aldrig haft dåligt självförtroende inom idrotten. Och det ligger bakom min egen teori: Jag tror att alla toppidrottare har grymt bra självförtroende inom sitt fält - där blir de konstant bekräftade men det är sällan de blir bekräftade för den personen de är. Vilket leder till att självkänslan inte är så hög alla gånger.