KRÖNIKA: 2008 års sporthändelser

Det har varit ett förbannat bra sportår.

Å andra sidan är nästan alla år bra sportår. Men när det bjuds på både ett magnifikt spännande OS och ett väldigt bra EM i fotboll kan ingen riktigt klaga.

Och Spaniens seger i fotbolls-EM är också bland det största som hände 2008. Med en oändligt positiv, men ändå inte sedvanligt naiv, fotboll spelade Spanien otvetydigt bättre än alla sina konkurrenter. Det var en välförtjänt seger och receptet var enkelt: utgå från Barcelonas tänk kring passningsspel och krydda med några spelare som lämnat landet och hämtat kunnande i andra ligor. Jag tänker främst på Torres och Fabregas naturligtvis. Det är väldigt svårt att se det spanska landslaget fullt lika framgångsrikt om de två stannat i Primera Division. Vinner Spanien VM i Sydafrika också? Det låter jag vara osagt.

Sedan kom så OS, nästan omedelbart efter EM, och det var ett hejdundrande sådant. Smog, mimande invigningsflickor, undangömt förtryck, dissidenter i husarrest, ålderslögner kring gymnaster, dopningsrykten och Liu Xiangs sorti frestade på bilden av det nya, härliga, öppna, rena Kina. Samtidigt var det dramatiskt, välorganiserat och bitvis oerhört vackert. Två minnen sticker ut. Ara Abrahamian som - helt riktigt - slänger sin bronsmedalj på marken i protest är det ena. Frustrationen, ilskan och stoltheten gick genom rutan och gjorde Ara mer folkkär än någonsin. Det gjorde honom plötsligt till representant för ett Sverige som säger ifrån, som inte tolererar oegentligheter. En självbild vi gärna omfamnar, även om sanningen många gånger är en annan.

Det andra minnet från OS, minnet som alltid kommer att vara det starkaste från idrottsåret 2008, är Usain Bolt. Jag behöver knappt skriva utförligare än så, alla vet vad jag pratar om. 100 meter. 200 meter. 4x100 meter. Han sprang. Och han gjorde det så in i helvete snabbt. Usain Bolts lediga attityd kombinerat med hans oerhörda prestationer gör honom till en av världens mest imponerande uppenbarelser alla kategorier. Det är något särskilt och jag ber till Gud att karln inte var dopad.

I Sverige minns jag Kalmar FF. Jag minns bröderna Elm och Patrik Ingelsten och Bagarn och Rydström och Santin och Petter Wastå. Småstadslagen skulle ju inte ha en chans i den moderna fotbollen. Varken ekonomiskt eller sportsligt. Alla år skulle vara mellanår för Kalmar FF. Och så rusar de iväg och vinner. Bara sådär. Det såg inte ens särskilt svårt ut. Kalmar FF spelade den roligaste, fulaste och mest effektiva fotbollen. De hade de bästa spelarna. De hade den bästa inställningen. Hur ska någon kunna hota då? Klart de inte kan. Kalmar FF:s SM-guld var sällsynt välförtjänt.

Det sista minnet är alldeles färskt. Det pågår i detta nu: Liverpool leder Premier League. Utgångsläget är bättre än på många år. 2008/2009 kan bli säsongen då de vinner ligan för första gången på 18 år. Som en manifestation över detta går de röda ut och formligen pulvriserar Newcastle den 28 december. 5-1. Steven Gerrard är bäst på planen och gör två mål. Han berättar i medierna om hur dagens Liverpool är det bästa han spelat i. Att chansen att vinna ligan är stor. Drömmen finns inom räckhåll. Strax därefter hamnar Steven Gerrard i slagsmål med en 34-årig DJ. Gerrard arresteras och ska infinna sig i rätten den 23 januari. I teorin riskerar han fem års fängelse. Kanske, jag håller det till och med för sannolikt, försvann Liverpools chanser att vinna ligan där och då. När den störste i laget, han som mer än någon annan vill vinna, gör bort sig på Lounge Inn i Southport.

Hur 2009 blir? Det vet vi inte ännu. Men vi kan vara säkra på att det blir bra. För varje sportår bjuder, utan undantag, på magi.

Skrivet av: