"Var är kvinnorna, Zlatan Ibrahimović?"
Irena Pozar skriver om att avsaknaden av kvinnor i "Ibrahimovic – från Rosengård med mer än ett mål" drar ner dokumentären.
Irena Pozar är reporter på Nyheter24.
Följ henne på Twitter:
@irena_pozar
När jag såg första delen av dokumentären "Ibrahimovic – från Rosengård med mer än ett mål" grät jag och sa "naw" kanske tio gånger. Zlatans fina pappa, planen som han spelade på som liten som nu bär hans namn och berättelsen om hans fattiga uppväxt fick mig att sitta som klistrad.
- HJÄLP OSS MOTVERKA NÄTHATET: Sprid nätkärlek – gör så här
Dokumentären präglades av män som satt och pratade in i kameran. Vi fick dock se en kvinna ett fåtal gånger under en och en halv timme och det var journalisten Karin Frick och jag tänkte "Åh, så bra att det är en kvinna med!" och kom på mig själv med att bli glad för det lilla. I del två fick vi se ytterligare en kvinna. Men det var det.
Sedan såg jag eftertexterna rulla och framför mig syntes bara svenskt klingande mansnamn.
Eller nej, tre kvinnor fick vara med. Deras roller var i och för sig viktiga, men med tanke på hur många bra kvinnor inom produktion och sportjournalistik vi har i dag är avsaknaden av kvinnor pinsam. Dokumentärserien ägs av Zlatan himself, som inte är särskilt känd för sina feministiska värderingar, och Svenska fotbollsförbundet.
Jag älskar Zlatan. Alla älskar Zlatan. Vi håller med varandra där. Men det är 2014 nu, hur svårt kan det vara att se att produktionen bara består av män? Hur kan ni inte ens reflektera att den saknar kvinnor?
I stället för Mats Olsson kunde de kanske ha valt Johanna Frändén som har rest Europa runt och följt Zlatan, hon är kanske en av de som kan Zlatan bäst i Sverige. Jennifer Wegerup som antagligen har haft bäst och flest exklusiva intervjuer med Zlatan eller Johanna Garå som är en Zlatankännare av rang. Hur kommer det sig att de inte är med eller ens omnämns?
Det är inte mer än rimligt att applicera en feministisk analys på en dokumentär som höjts till skyarna så mycket som den om Zlatan.
Domen efter analysen lyder: Var är kvinnorna, Zlatan?
Jag vet att ni tycker att jag är tjatig. Jag vet att ni kommer skriva att "men måste du ALLTID prata om kvinnor? Måste det ALLTID vara rättvist?" Men tittar man sig om står det ganska klart att det ALDRIG är rättvist och att en därför måste tjata.
När vår största svenska idrottshjälte på bästa sändningstid är huvudroll och ägare av en dokumentär som närmast helt och hållet, från innehåll till produktion, utesluter kvinnor så vore det extremt konstigt om jag inte reagerade.
