Marcus Birro: "Italien har gått på myten om sig själva"

Jag kan en del om lidande. Jag kan en del om sönderslagna Grappa-glas inne på Italienska Föreningen. Alla som pantat sitt dumma blödande hjärna till ett landslag eller ett klubblag vet hur det känns. En ständig plåga. Ett ösregn parkerat över ens eget dumma lilla huvud. 

Jag börjar faktiskt bli för gammal för den här fruktansvärda nervpressen. Jag trodde det skulle bli lättare med åren men det har bara blivit värre. 

Inför matchen har jag sett en enda blick i ögonen hos varenda italiensk spelare. Den blicken har stavats:

”Övermod” och ”Vi löser det här.” 

Italien har gått på myten om sig själva. 

Sverige startar matchen exakt så respektlöst som hela världen förutom Italien visste att de skulle starta. De är först på varenda andra boll, sätter en armbåge i ansiktet på Bonucci efter några sekunder och efter det slutar den gode Bonucci slå sina fantastiska långbollar. Han försöker men ingen hittar rätt. Italien ger upp slaget om mittfältet. De Rossi är en skäggig skugga, Veratti är en snygg, slät och ung skugga och Parolo rör sig hela tiden bakom vad som verkar vara en mur av gula tröjor… 

Sverige är bättre. Italien slår bort nästan alla bollar. Det är slarvigt och hysteriskt ängsligt.

Sverige lyckas till punkt och pricka med sin taktik att stressa och pressa den stabbiga, trötta och långsamma italienska backlinje. Ja, den är placeringssäker, ja den är genial när allt går långsamt. Men när Sverige får upp tempot och jagar dem hinner de inte med…

Jag tror aldrig jag har sett ett italienskt landslag slå bort så många bollar någonsin. Det beror givetvis delvis på att Sverige pressar dem duktigt, men det är också extremt tydligt att den psykologiska stressen och pressen som landslaget levt under en viss tid tar ut sin rätt.

Det beror också på att det här italienska landslaget helt enkelt inte håller klassen. 

Sveriges backlinje är briljant i första halvlek. Italien har en nick mot mål, inget skott på mål.

Pausen som kommer en glänta av frid.

Det ser bättre ut i starten av andra. Italien ser säkrare ut. Allt medan svenskarna fortsätter att armbåga och knuffa de italienska försvararna.

Marcus Berg knuffar in Chiellini i Buffon men klarar sig undan ett andra gult kort.

Efter en timma tar Sverige ledningen med exakt den mängd tur faktiskt förtjänat. 

Det är inte så mycket att snacka om. Det stod skrivet i de stjärnor som alla förutom det italienska landslaget kunnat läsa i flera dagar. 

Det är mäktigt att höra publiken efter Sveriges ledningsmål.

Sverige vinner fullständigt rättvist. Det är nått grundläggande ruttet i det italienska fotbollsbygget. Det är både individuella svagheter och som kollektiv (något som Italien i likhet med Sverige alltid byggt sin vinnarkultur av) är man en knarkarkvart, en rivningskåk, ett sjunkande skepp.

I andra fortsätter Italien att slå bort i stort sett alla passningar.

En stolpträff från Darmian är den andra målchansen man har och då har det gått 70 minuter.

Mot slutet sjunker Sverige lågt men Italien har inte kraft, teknik eller snabbhet nog att utnyttja det. Det är obarmhärtigt impotent.

Man samlar ihop en bukett med hörnor, det är allt..

Vid ett tillfälle zoomar kameran in den italienska bänken. De ser lidande ut. De hatar detta. De vill därifrån. De ser inte uppgiften som en utmaning utan som kram, som terror, som ett hot. De ser allt som en förlust. Sverige har elden i sina hjärtan. Italiens hjärta en krater. 

Det är kramp. Det är ångest. Det finns ingen glädje alls.

Ventura är inte rätt man att leda det här laget. Det här italienska landslaget har ingenting i ett VM att göra.  

Sverige är överlägsna Italien på alla punkter. Särskilt de punkter som Italien ska vara bra på, omsorg om detaljerna, försvarsspelet.  

Lidandet är en konstform och få älskar att skörda de där svarta blommorna som poeter och fotbollsälskare. Kombinationen är direkt dödlig.

Första akten av det här svarta, hiskeliga dramat gick till Sverige. En akt återstår. Jag är glad att jag kommer få följa det på plats, i Milano.

Eller glad förresten… 

Det var länge sedan jag var glad på riktigt när det gäller det italienska landslaget i fotboll.

Andra akten återstår.

Jag trär mitt azurblå hjärta runt det hoppet.

Men det är ett ynkligt hopp. 

Betygskala 1-10 10 - Världsklass, 9 - Mästerlig, 8 -Toppklass 7- Väldigt bra, 6 - Bra, 5 - Godkänd, 4 - Nästan godkänd, 3 - Inte bra, 2 - Usel, 1 - Korpenklass.

Buffon: 6

Bonucci: 2

Chillini:4

Barzagli:3

Darmian:5

Veratti:2

Parolo:4

Immobile:1

Belotti:1

De Rossi:3

Candreva:5 

Avbytare: Eder 3

Florenzi: 5

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på de senaste nyheterna. Finns på Google Play och App Store.