Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Marcus Birro i Milano: Allt jag ser på tv är Buffons tårar

Innan Birro lämnade Milano gav han oss en liten uppföljning kring vad som har sagts nere i Italien efter Sveriges bragd på San Siro.

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Solen gick upp över Milano i tisdags också...

Den kom krypande genom dimmorna över Alperna, sökte sig ner mot staden, hittade in genom gardinerna och parkerade på mitt golv nedanför sängen på hotellet.

Varenda tevekanal vevar samma saker om och om igen. Buffons tårar, De Rossis ilska på bänken, de missade målchanserna, Mikael Lustigs segerrusiga marsch över hela planen vid slutsignalen.

De bekymrade männen i de specialsydda kostymerna och de eleganta damerna i teve vrider och vänder på fiaskot ur alla möjliga vinklar. När började eländet? När startade förfallet? Efter VM 2006? Efter fiaskot i VM 2010? Efter fiaskot i VM 2014? Efter 0-4 mot Spanien i EM-finalen 2012? Efter kvalmatchen 0-3 mot Spanien i höstas?

Sanningen, tror jag, är att förfallet egentligen inte började.
Det har alltid pågått. Italien är inte vilket land som helst. Italien består av tusen stater i staten.

De fruktansvärda strukturerna löper både horisontellt och lodrätt. Så länge Italien vinner kan allt fortgå precis som vanligt.

Men när det till slut börjar falla samman då tänds lamporna på en ruttenhet i strukturerna som går igen i väldigt många delar av det italienska samhället, till vilken fotbollen verkligen hör….

Jag glömmer aldrig att en minister sade så här 2006, efter att Italien vunnit VM, bara några sommarmånader efter att Calciopoli vevats upp: ” Jag tycker vi stryker ett streck över allt som hänt för de spelare som bringat ära till vårt land. Så gjorde även de gamla romarna”.

Där har ni det i ett nötskal. I Italien älskar man de gamla romarna. Resten av världen minns dock med något starkare övertygelse hur det så småningom slutade för det romerska riket… I Italien ser allt ut att hända på en och samma gång. Det är ett blomsterhav av mikrofoner i ansiktet på strama och viktiga chefer inom förbundet. Det sägs en del allvarligt och det torkas svetten ur pannan ute på bilparkeringen framför Italienska förbundets nyputsade och automatiska glasdörrar.

Allt ser ut att vara på riktigt. Ibland ryker till och med någon som suttit länge på sin post men sedan är det som att allt återgår till hur det alltid har varit…

De här dagarna har man kastat upp allt i luften, gamla världsmästare från både 1982 och 2006 sitter bekymrade framför kamerorna, Buffon gråter om och om igen, Ventura blir jagad av en komiker när han ska ta flyget till Rom, allt är uppe för omvandling och förnyelse….

Tror man..

För när allt faller på plats och det gått några veckor så ser man…

Ingenting har egentligen förändrats. Det verkar inte spela någon roll hur många människor du byter ut, själva organisationen, fundamentet, varelsen som är den italienska samhällskroppen, är den som vinner.

Jag älskar Italien. Jag är stolt över att vara medborgare i detta land som rymmer så oändligt mycket av kultur, fotboll, mat, konst och skönhet. Italien är värkens vackraste land. För egen del älskar jag hur livet levs där nere. Men det är också ett svårt sargat och sårat land. Den värsta skadan har man åstadkommit själva.

Vill du också få ut din röst?

Var miraklet i Milano din största fotbollsupplevelse?

Mer:

Daniel Kindberg: "Thelin borde gå till AIK och inte Elfsborg"