Kviborg: "Jag vill skrika som en sydamerikan"
KRÖNIKA. Christopher Kviborg tar sig tid och berättar om en av sina högsta drömmar - att kommentera.
Här hittar ni en kort summering av allt det Christopher Kviborg kommer att skriva kring. Ingen går säker, sågningar kommer att levereras, men även några enstaka hyllningar när det passar.
Här finner ni Christopher Kviborg på twitter.
Av vad jag kan minnas från min barndom i Sverige och Spanien så urskilde sig två drömmar. Varav den första rätt logisk för en fotbollstokig människa som undertecknad – att bli fotbollsproffs.
Realistiskt? Knappast, men alla får och bör drömma sig vidare till en värld som enligt än själv lämpar sig allra bäst. Jag blev inte fotbollsproffs, trots en lovande start – däremot är jag på väg att uppfylla det jag själv tror många åtminstone vill testa på; att bli fotbollskommentator.
Det är ett ohyggligt svårt yrke, att återge skeenden som dessutom visas i bild. Vad är relevant information och vad är det inte?
Man älskar att störa sig på en kommentator. Snackar han för mycket? Uttalar han namnen fel eller håller han på motståndarlaget? Alla dessa frågeställningar är brännheta för fotbollstittare världen över.
Jag personligen älskar den sydamerikanska skolan av kommentatorer, främst för att dessa ”galningar” ropar ”goool” i två minuter. I Sverige går inte det, primärt för att det låter rätt larvigt att ropa ”mååål” i över två minuter – sekundärt för att man skulle uppfattas i de svenska hushållen som en riktig tokstolle om man nu skulle dra till med ett minutlångt ”mååål”.
Research är A och O
Jag inbillar mig att kommentatorsyrket nu för tiden är enklare till den grad att informationen är mer lättillgänglig än på det glada 70-talet då Bosse Hansson och Arne Hegerfors kommenterade brittisk fotboll. På den tiden, har jag fått veta, skulle man vara glad om man fick tag på en brittisk blaska helgen efter den match man kommenterat.
Så är inte fallet vid dags datum. Informationen finns där, det gäller bara att sålla bort det irrelevanta. Men jag är en rookie i dessa sammanhang, jag försöker att lära mig och jag själv lägger vikt vid det jag som tevetittare kunde störa mig på.
Om 70-talet och 80-talets kommentering var svårt ur ett rent informativt perspektiv så var det nog lättare ur ett annat. Folk kan sina klubbar och sin fotboll på ett helt annat sätt i dag än då. Om Arne Hegerfors berättade något i teve 1978 så uppfattades det som en allmän sanning. Om jag återger information i dag så kan jag lätt avslöjas om jag har fel.
Uttal av namn är viktigt – men gör man, som i mitt fall, ibland en polsk ligamatch eller två så är det lätt att vricka tungan.
"Dressman-rösten alla vill ha"
Det finns i mitt tycke många förebilder i vårt avlånga land, konsten att fängsla tittarna med ett referat är svårt. En mästare på det är Lasse Granqvist vars vokabulär är som klippt och skuren för att bli radio och tevepratare.
Niklas Holmgren har rösten alla vill ha, hans djupa ”Dressman-reklam-röst” kan få vilken NHL-match mitt i natten att bli hur intressant som helst.
Jesper Hussfelt har den bredaste kunskapen och är den kommentator som jag uppfattar som mest ”komplett”.
Själv försöker jag mig på en blandning av allt som i ovanstående text är nämnt, dessutom vill jag sätta en personlig prägling på mitt kommenterande. Helst av allt skulle jag vilja skrika som en sydamerikan, det är dock ytterst tveksamt om det skulle gå hem runt om i våra svenska folkhem?
