Ehrnberg: Om konsten att tröttna på tröttheten

Jag har hört att man ska undvika ironi när man publicerar texter på nätet. Man ska använda sig av konkreta meningar och inte printa ord som kan misstolkas. "Att trolla är fult", heter det.

Men när man läser gemene journalisters krönikor efter lördagens händelser i Malmö är det svårt att undvika tankar som "att dessa människor driver runt i ett ironiskt hölje, fyllt till bredden av Flashbacktrådar och vakanta perspektiv".

För helt plötsligt är alla trötta. Trötta på idioter, trötta på supportrar och framför allt trötta på att "politikerna inte gör någonting". Både Kent Hansson och Patrick Ekwall är trötta på hela skiten. Trött, trött och trött var ordet. Helt plötsligt antog debatten en antropomorfisk metafor som är sannerligen lik dvärgen Trötter.

Jag själv är också rätt trött, eller snarare sliten. En veckas semester knäckte den här unga kroppen. Och lördagens händelser i Malmö fick mig snarare att känna ett behov av femton veckors ledighet. "Inte en gång till, jag orkar inte behöva rätta till alla ampere-svaga hjärnor en gång till".

Men nog fan blev man tvungen till det.

Vad människor med rätt att uttala sig i medier ofta missar är att de sitter på pressläktaren (inte alla, men den överhängande majoriteten). Att de inte riktigt står där bland dem som de väljer att såga. Kent Hansson medger till och med det i sin "Utvecklingen är en mardröm".

"En pappa med sin lille son kom fram till mig på pressläktaren", skriver han och fortsätter: "Den femårige pojken grät. Han hade skrämda ögon".

Nu är jag personligen så långt i från en pappa man förmodligen kan komma (och det ska vi alla vara glada för). Men om jag bara tänker tillbaka till min egen uppväxt har jag svårt att inte erinra mig om att tårkanalerna stod mer eller mindre vidöppna där precis innan skolan började.

Det kunde gälla en godisklubba som låg på marken. Ett skrubbsår på knät. Eller att mamma var fem minuter sen hem från affären. Nu är det däremot snack om att femåringens reaktion på ett par smällare är det ultimata beviset på svensk fotbolls undergång. "Jag kan mycket väl tänka mig att det finns sponsorer som är tveksamma till att stödja en sport där åskådare måste fly från en allsvensk fotbollsmatch", hävdar Hansson. Det är självfallet tragisk att höra om ledsna småbarn, men de är - och ska inte heller vara - indikatörer för fotbollens stundande bortgång.

Nu ska jag försöka prata allvar för en stund och undvika alla starka ord. Idioter kommer alltid att existera. Så enkelt är det. Vare sig det är på ståplats eller i print. Däremot verkar krönikörer land och rike runt ha missat att politikerna nyligen klubbade igenom att ett lagförslag snarast ska författas av regeringen.

Hade däremot dessa pressläktartroll fått bestämma skulle vi ha skippat den viktiga processen där lagförslag rigoröst granskas (så att de inte strider mot, låt oss säga, grundlagar). Men, som sagt, det här med amperestyrkan bakom pannloben har inte alltid varit vår arts starka sida.

"Det är våra politiker som en gång för alla måste bestämma sig för att ta i med hårdhandskarna mot huliganerna (vilket de alltså gjort reds.anm). Daltandet måste få ett slut. Det måste svida att bete sig som ett svin på en fotbollsarena."

När vi nu talar om ironi, internet och vakanta perspektiv måste jag, för ärlighetens skull, erkänna att jag har gjort mig skyldig till ett av nätets viktigaste regler:

"Don't feed the troll!"