Stefan Rehn, mannen som är älskad var han än kommer

Han var med när Sverige vann sitt VM-brons 1994. Han var en byggsten i IFK Göteborgs 90-tals-dominans. Han var även en viktig pusselbit i Djurgårdens tre SM-guld 2002, 2003 och 2005. Han är en av väldigt få som kan känna sig älskad i både Göteborg och Stockholm.

Han heter självklart, Stefan Rehn.

Hur kommer det sig att du blivit så glorifierad och älskad i både Djurgården och IFK Göteborg?

- Haha! Älskad vet jag inte om jag är. Hatad vet jag att jag inte är i alla fall. Det är väldigt kul, det är ju två konkurrerande klubbar och det är en hel del prestige mellan dem. Det är kul att få uppskattning från båda håll, förklarar Rehn med ett litet skratt på andra sidan telefonlinjen.

IFK Göteborgs assisterande tränare kan inte med några vettiga ord förklara varför han är så älskad i Sveriges två största städer. Men en teori har han åtminstone:

- Jag har väl kanske inte varit för kaxig? frågar han ödmjukt och fortsätter:

- Många har kommit fram och pratat med en, från båda håll, och gillat vad man jag gjort för just den personens klubb. Och så tycker jag att det borde vara i samhället lite. Man behöver inte gå runt att hata varandra.

Vad var den största skillnaden mellan klubbarna när du spelade för dem?

- Om kan kollar på 90-talet så var IFK långt före Djurgården, vad gäller proffsigheten och noggrannhet. Det var allt ifrån kansliarbetet till själva fotbollen och många andra olika saker. Man satsade på ett annat sätt. Men Dif kom ikapp på 2000-talet och man inledde en satsning både på och utanför fotbollsplan. Men den största skillnaden mellan klubbarna var på 90-talet.

Kände du av någon skillnad mellan fansen?

- Nej, så stor skillnad tycker jag inte att det var. På 90-talet var det inte så mycket folk som gick på allsvenskan, men när det var Champions League var intresset enormt. När vi fick mer internationella framgångar började dessutom mer folk komma på våra matcher. Men sen när jag kom tillbaka till Sverige från min tid i Schweiz, så var allting väldigt hajpat i Stockholm. Vi hade ett snitt på runt tio tusen åskådare per match på Stadion och sålde alltid slut på Råsunda när derbymatcherna gick av stapeln. Sen har Djurgården inte haft några internationella framgångar, men skillnaden är ändå inte så stor.

"Vi hade ett jäkla bra lag"

Vi som minns Stefan, kommer ihåg honom som en innovativ central mittfältare. En kreatör av rang. En lagspelare av stora mått. Vi minns alla hans lätta touch, hans övermänskliga finess och det där leendet. Det där leendet är verkligen svårt att tvätta bort från näthinnorna. Stefan Rehn var på sin tid, Sveriges svar på Ronaldinho.

Han berättar om sina finaste minnen från tiden på Kamratgården och Östermalm. Överhängande handlar det självklart om SM-guld, SM-guld och än fler SM-guld. Det blev sammanlagt sex stycken.

Vilket är ditt värsta minne från spelarkarriären?

- Det finns flera, men främst är nog kvartsfinalförlusten mot Bayern München i Champions League med Blåvitt.

Minns du det bortdömda målet mot Gif Sundsvall 2001 (då Bajen till slut vann guld)?

-  Ja, där var vi så nära. Än i dag vet jag inte riktigt om det verkligen var offside. Det tyckte inte jag i alla fall. Jag tyckte att det var mål.

Minns du hur du kände då?

- Det var tungt att inte få vinna. Men samtidigt vet jag inte om jag hade fortsatt en säsong till om det målet inte hade blivit bortblåst. Det är väl det positiva i det hela.

Så det var lite revanschlusta som fick dig att fortsätta?

- Jag tycker att vi hade ett jäkla bra lag och det var roligt att spela. Sen ville jag vinna SM-guld. Så ja, lite revanschsug var det.

"Speciellt att möta Djurgården"

När Rehn skrev på för Djurgården fick han även optionen att när som lägga skorna på hyllan och fortsätta som tränare.

Var det ett självklart val för dig att fortsätta inom fotbollen efter den aktiva karriären?

- När jag kom dit skrev jag på för fem och ett halvt år – och då fick jag sluta när jag än kände för det. Sen skulle jag även få ta olika ledarkurser, så Djurgården öppnade upp väldigt många möjligheter för mig. Jag kände dessutom att jag ville fortsätta jobba inom fotbollen. Men det var ingenting som jag tänkte på när jag var yngre.

Hur var det – efter att ha avslutat karriären – att komma tillbaka med IFK mot Djurgården som tränare?

- Det var lite speciellt. Man hade ju spelat i Djurgården i flera år, och sedan skulle man komma tillbaka som motståndare. Sen är man bara fokuserad på att vinna, men visst var det speciellt.

Hur kände du första gången?

- Det var väldigt konstigt. Det var likadant när jag spelade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra en gång då både Dif-fansen och Blåvitt-fansen ropade mitt namn. Vet inte om nån har varit med om det, men jag blev i alla fall väldigt rörd.

Vad är du för något? En Djurgårdare eller en ängel?

- För mig är relationer, hur folk uppträder. Jag har blivit väl omhändertagen av båda kubbarna. Även om jag slutade i en klubb så finns det många som spelar kvar där. Och har man en bra relation vill man självklart att det ska gå bra för dem. Jag vill till exempel att det ska gå bra för Djurgården, men när vi möter dem vill jag inget annat än vinna. Jag ser gärna att vi vinner allsvenskan och att de hamnar på en andra plats. Jag vet att det är lite naivt, men det är så det ligger till.

År 2003 skrev han ånyo på för Djurgården, denna gång som tränare. Fyra år senare var han tillbaka i IFK Göteborg - ett kontroversiellt klubbyte, om det inte vore för det faktum att han heter just Stefan Rehn. Men trots framgångarna som tränare, längtar 45-åringen tillbaka till tiden som spelare.

- Det är matcherna som jag saknar mest, speciellt de stora. Champions League, derbyn… Samtidigt lever jag i den här atmosfären och jag träffar killarna varje dag, även om jag inte hänger mitt i omklädningsrummet. Det är inte som om att jag tänker ”åh, nu vill jag spela den här matchen”. Och det var faktiskt jag, som hade väldigt mycket tur med skador, som bestämde när jag skulle sluta.