Rami: Nu börjar allvaret - på allvar

I går besökte jag landslagets hotell i Stockholm för att träffa Anders Svensson, en spelare som jag knöt starka band med från just min landslagstid. När jag stod där i lobbyn och väntade på spelarna som avslutade sin lunch insåg jag att det är väldigt många kvar sedan min tid. Jag hann prata en del med Isaksson, Rosenberg, Granqvist, Elmander och och Zlatan. När väl Anders var klar med lunchen gick vi tillsammans med Sebastian Larsson och Tobbe Hysén till ett närliggande kafé. Vi pratade om det mesta - förutom det som pratas om mest just nu, EM.

När jag börjar skriva detta inlägg så är det med både glädje och sorg. Glädjen över att ha fått vara med om precis samma saker som grabbarna upplever just nu, men samtidigt sorg för att jag om inte hade åkt på min korsbandsskada så skulle jag varit en del av denna EM-trupp.

Jag vet exakt hur killarna känner sig, spänning och en gnutta nervositet börjar smyga sig in i spelarna. De första dagarna är mest för att knyta samman gruppen, som de gjorde på Gotland. Sen är det dags att för genrep ett. Det är landskampen där pressen endast ligger på spelare som är mellan plats 9-15 i truppen i förbundskaptenens interna rangordning när EM-premiärlaget ska tas ut.

Nu när det snart är dags för det andra genrepet, mot Serbien, börjar pressen bli ännu tydligare. EM i Ukraina/Polen ligger runt hörnet.

Det sista genrepet är alltid lite konstigt. Truppen fokuserar på Kiev, samtidigt så är många spelare på gränsen mellan startplats och bänkplats. Det är nog många som önskar sig vara i Kiev nu. Där är det bara fotboll som gäller, till skillnad från nu och här då media är en del av uppladdningen och ibland ett störningsmoment.

Dessa sista dagarna innan flyget lämnar Arlanda är de allra svåraste. Då är trycket som störst. Det är nu allvaret börjar - på allvar.