Sonebys Kiev: "Hittade inte någon jävla anledning att vara glad"
Under EM kommer komikern Martin Soneby skriva om sina iakttagelser från Ukraina. Här är hans första rapport - förväntningar inför matchen, besvikelsen efter matchen och de dåliga hejaramsorna.
Det kan dyka upp otaliga ögonblick under ett stort mästerskap som är värda att berätta om men som få utöver de som är på plats ens får veta om. Komikern Martin Soneby kommer därför under fotbolls-EM att skriva om sina betraktelser och iakttagelser från EM-staden Kiev och det svenska lägret.
Det är en sak att promenera omkring i ett soligt Kiev och känna sig hoppfull och taggad inför öppningsmatchen. Att nicka vänligt till svenska fans i gula tröjor, och nicka ännu vänligare till ukrainska fans i precis lika gula tröjor. Det är en sak att dricka öl i plastmugg i den festivalområdesliknande delen av staden som de kallar FanZone, höja plastmuggen mot en övertänd Glenn Hysén, innan man sakta rör sig mot Olympiastadion och VET att det här, det är vår match. Att vi skulle vinna mot Ukraina i öppningsmatchen hörde liksom till dramaturgin. Vi hade bokat in en seger den 11 juni, det var redan bokat innan vi lämnade Arlanda.
Det är en HELT annan sak att lämna stadion under TOTAL svensk tystnad, och promenera tillbaka till sängen hela vägen genom en helukrainsk, sönderfestad FanZone. Vad som gjorde golgatavandringen extra smärtsam, var att lite för många av de ukrainska fansen riktade sitt firande mot oss. De pekade, skrattade och skanderade den enda landslagsramsan de verkar kunna, att betona u:et och i:et i Ukraina upprepade gånger mellan ölklunkarna: ”UH-kra-III-na! UH-kra-III-na!”
Jag minns att jag muttrade något om vilken obefintlig nationell fotbollskultur man har om man bara har EN hejarramsa, innan jag slogs av att vi har fyra stycken. Kanske fem. Och det drog ner stämningen ytterligare. Vår fotboll är ganska kass, och våra sånger är inte mycket vassare.
Tillbaka på Båten (jag bor fortfarande på en båt) satte vi oss i baren och försökte hitta EN jävla anledning att vara lite glada. Det gick sådär. En av medresenärerna jobbar som nån sorts sprittestare och gick runt bordet och hällde upp ukrainsk vodka med is. Han hävdade att den var riktigt bra, men jag tyckte att den smakade skit. Om det berodde på den nationella KARNEVALEN av firande som pågick i hela staden på vår bekostnad, vet jag inte. Det kan mycket väl ha varit så.
Slutligen vill jag så här dagen efter, be om ursäkt till de ukrainska fansen som satt i min omedelbara närhet på arenan, för det jag i affekt skrek om de ukrainska spelarnas skadesimuleringar. Att jämföra motståndarens utdragna ryggläge med hur deras mödrar tjänar sitt levebröd, är allt annat än förenligt med god supporterkultur, och inget jag är stolt över att ha sagt.
