Motta tränar tillsammans med sina nya landsmän.
1 av 2
Motta tränar tillsammans med sina nya landsmän. - Foto: Fabrizio Giovannozzi/AP/SCANPIX
Thiago Motta gjorde under landslagsveckan debut för sitt nya land - Italien.
2 av 2
Thiago Motta gjorde under landslagsveckan debut för sitt nya land - Italien. - Foto: Martin Meissner/AP/SCANPIX

Krönika: Landslagsfotbollen – framtidens klubbfotboll?

Ramin Nouri bjuder här på sin syn identitetskrisen mängder av unga svenskar går igenom när de springer runt på fotbollsplaner landet över. Vad handlar egentligen landslagsfotboll frågar sig krönikören och ger samtidigt sitt svar på den svåra frågeställningen.


Det var sommaren 1994. Jag var fem år. Eller ”fem och ett halvt” som jag så bedårande uttryckte det då. Jag har endast två minnen från den sommaren. Jag minns Roberto Baggios straffmiss i finalen. Storebrorsan grät eftersom han höll på Italien. Därför grät även jag.

Detta ledde till att jag, likt brorsan, började sympatisera med Italien. Vilket jag gör än i dag.

Sen minns jag att de svenska spelarna vart hyllade som hjältar. ”Wow”, tänkte jag. ”Jag vill också bli så hyllad av att spela fotboll för mitt land”. Sommaren därpå skrevs jag in i en fotbollsskola. Med brorsan vid sidlinjen som tränare och med Baggio och de svenskarna hjältarna i tankarna spottade jag in mål efter mål. Jag ville bli som svenskarna och inte en syndabock som Baggio.

Identitskris

Åren gick och jag växte som människa och hamnade slutligen i lite av en identitetskris. Precis som alla andra kids med invandrarbakgrund började jag ifrågasätta min etniska identitet. ”Är jag verkligen svensk? Hur svensk i så fall? Folk ser ju mig som iranier här? Och i Iran ser de mig som svensk?”.

Samtidigt levde drömmen om att få spela för ett landslag. Det var då en tanke slog mig. En tanke som aldrig slagit mig förut. ”Vilket landslag skulle jag spela för om jag fick chansen?”.

9 februari 2011. Tyskland tar emot Italien i Dortmund. I Italiens startelva finns herre vid namn Thiago Motta. Det saftiga här är att Motta är född och uppvuxen i Brasilien. Och nu står han där och iklädd den azurblåa tröjan som han bär med stolthet. En sann oriundo.

Oriundo betyder ungefär ”infödd” på italienska. I fotbollssammanhang åsyftar ordet en spelare som är född och uppvuxen i latinamerika men som spelar för det italienska landslaget då de antingen har rötter i Italien eller fått italienskt medborgarskap genom att de har gift sig med en italienska.

Mauro Camoranesi är en oriundo. Amauri likaså. Och från och med den 9 februari 2011 är även Thiago Motta en oriundo.

Fenomenet breder ut sig

Själva fenomenet är ett väldigt gammalt sådant. Inte bara i Italien. Och det känns som att det blir allt vanligare. Så fort spelare inte får chansen i landslaget drar de istället på sig första bästa landslagströja.

Visst, alla vill ju ha speltid, spela mästerskap, vinna titlar och framför allt känna sig delaktiga i en nations framgångar. Sen vilket land det handlar om spelar desto mindre roll.

Det är på gott och ont detta. Jag är bara lite orolig för framtiden. Jag är rädd för att detta fenomen ska missbrukas av diverse blåbärsnationer.

Med all respekt för Qatar, som är värdnation för VM 2022 och därmed direktkvalificerade, så har de egentligen ingen sportslig chans att ta en enda poäng i gruppspelet. Om inte de delar ut medborgarskap och några oljemiljoner till ett gäng latinamerikaner som kan kicka lite boll.

Vem vinner?

Men vad är det jag orolig för? Spelarna får chansen i ett landslag, de får spela VM vilket de aldrig hade gjort annars, de blir hyllade av ett helt folk, landet slipper göra bort sig inför hela världen, det blir jämnare och roligare matcher. Everybody wins, right?

Absolut. Everybody förutom landslagsfotbollen. Landslagsfotbollen ska inte handla vilka som värvar bäst. Det är det klubblagsfotbollen är till för. Landslagsfotbollen ska handla om vilka som fostrar bäst.

Nu blev jag aldrig fotbollsproffs och fick aldrig välja att spela för Sverige eller Iran. Men jag skulle förmodligen välja Sverige eftersom det är här jag har blivit fostrad. Men som sagt så vart jag aldrig något proffs. På något sätt är allt detta Roberto Baggios fel.

Av: Ramin Nouri

/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Senaste nytt

Lag Edin på ny guldjakt i VM: "Lite unikt"

Xabi Alonso nobbar Liverpool

1 timme sedan
Xabi Alonso har inga planer på att ersätta Jürgen Klopp i Liverpool, när tysken lämnar jobbet som huvudtränare efter den här säsongen. Spanjoren stannar i Bayer Leverkusen. Just nu är det här rätt plats för mig.

Reinfeldt om läktaroron: "Kan dämpa kärleken"

3 timmar sedan
Å ena sidan en förväntad storpublik på flera håll. Å andra sidan farhågor kring mer våld. På påskafton börjar fotbollsallsvenskan 2024. Vi är oroliga för att ordningsstörningarna kan dämpa kärleken och möjligheten att alla ska känna att fotboll tillhör mig, säger Fredrik Reinfeldt, ordförande i Svenska fotbollförbundet.

Stark start av Stark – blågul fajt om OS-plats

idag 10:38
Maja Stark har börjat bra i Arizona, Anna Nordqvist likaså. Tillsammans med Madelene Sagström går de en tuff kamp om en plats i OS i Paris i sommar.

Ali: "Tensta har inte haft något fotbollsproffs"

idag 06:30
Vägen till elitfotbollen har varit krokig, men Taha Ali vill inte ha resan ogjord. Malmö FF-stjärnan ser det som sin uppgift att vara en förebild för alla som jagar en dröm. Stora profiler från våra områden behöver engagera sig, säger 25-åringen.

Minst tolv svenskar i NHL-slutspel

idag 06:19
Minst tolv svenskar, förmodligen betydligt fler, kommer att få spela NHL-slutspel. Det står klart sedan Florida, Boston, Carolina och Dallas har ordnat biljett efter tidigare klara New York Rangers.