Landslaget förtjänade inte mer än klappor och halvtomma läktare

Plastigt, oäkta och kraftlöst. Det är tre ord som slår mig efter Sveriges mediokra 2–0-seger mot Färöarna under tisdagskvällen. Innan matchen skämdes jag för publiken och den nästintill desperate speakern som försökte trigga igång den halvfulla arenan genom att gapa som Mick Jagger på kokain. Efter matchen konstaterade jag att landslaget inte var värda bättre.

Sverige inledde klokt taktiskt och vid flera tillfällen lyckades både matchens behållning Albin Ekdal och Kim Källström att hitta ut till Alexander Kacaniklic på vänsterkanten. Mycket kan man säga om Fulham-svensken men någon vass inläggsfot har han inte. Vilket skapade problem. För när Sebastian Larsson är ur form är han inte mer än en stabil lagspelare som ligger rätt i positionerna. Och där dog allt vad tempofylld och energirik fotboll heter. 

"Toivonen låg redan i solstolen"

Då är inte Sverige bättre än att man måste tillförlita sig på lagets enda världsstjärna längst fram.  

Särskilt när Ola Toivonen, som till och med blev utbuad i andra halvlek, uppträder som att han redan ligger i solstolen med en paraplydrink i handen.

Det var ju också Zlatan Ibrahimovic som gav oss två mål och de där tre på förhand självklara poängen mot Färöarna. Men hade det svenska landslaget grejat det utan honom? Jag ställer mig tveksam. 

Sverige var tafatta, bleka och hade förbannat svårt att hitta det där grundspelet som Erik Hamrén eftersöker och pratar om men som ingen har sett. 

All skugga faller dock inte över Hamrén. Han behöver spelarnas hjälp också. Och de förtjänande inte mer än en dåsig, semesterlängtande publik som knappt orkade lyfta armarna för att slå med gratisklapporna.

Guidetti kan vända det här

Men är det kört nu? Kan vi glömma bort Brasilien nästa sommar?

Långt i från. Är det något jag har lärt mig genom åren är det att det vänder snabbt. Efter upphämtningen i Berlin och Zlatan-show på Friends arena i höstas var vi potentiella världsmästare. 

Under våren har spelarna inte varit mer värda än det vatten de dricker. Men en skadefri Johan Elmander eller John Guidetti (man vet aldrig) eller en Rasmus Elm som äntligen hittar rätt i landslaget kan få oss att vädra framgång igen.

Men först, tidernas mest välbehövliga semester. För både supportrarna och spelarna.