Foto: Anonymous / Scanpix
Tintin och kapten Haddock sitter i salongen på Moulinsart när Nestor kommer inspringande med en tidning i handen. Nestor är kallsvettig och i affekt men lyckas ändå klämma ur sig “läs det här” innan hans ögon vänder ögonvitorna åt en chockad Tintin, en överförfriskad Haddock och en Milou som gnager på ett syldaviskt lårben som Tintin hittade efter krigen på Balkan.
Nestor tar några flämtande andetag innan faller ihop, medvetslös men andandes, över Haddocks whisky-samling. I Nestors hand finns en nyhetstidning från ett land långt upp i norr, från Sverige. Rubrikerna talar om en galen bibliotekschef som anammat censur. Tintin slår näven i bordet, skriker till på ett sätt som får Haddock att tappa sin tolva whisky i golvet. Tintin är frihetens garant, journalistikens moraliska alibi. Tintin kan inte låta en kulturfjant i Sverige hindra barn från att lära sig hur schablonmässig världen såg ut för 50, 60, 70 år sedan.
Tintin piper som en kastrerad Tomas Bolme om att de måste resa till Stockholm, till Kulturhuset för att ta sig an ondskan en gång för alla. Haddock svarar med en harang av antikvariska svordomar som alla mynnar ut i slutsatsen att chefen på Kulturhusets bibliotek är en amöba och grobian. Tintin börjar packa ner sitt pass medan han med fuktig blick och smutsiga tankar börjar fantisera om Jean-Pierre Barda, Jonas Gardell och Anton Hysén. “Tänk att få kombinera nytta med nöje för en gångs skull?”
Tintin, Haddock, Kalkyl och Milou lämnar flygplatsen i Charleroi med lågprisflyg. Efter sex nödlandningar och efter det att besättningen på planet kastat ut en passagerare över Kattegatt som vägrat betala 480 svenska kronor för en kopp kaffe och en ihopsjunken muffin landar de på en flygplats en timmes bilfärd från Kulturhuset.
Väl ute ur flygplatsens lilla terminal och efter att Haddock fått varenda kroppsöppning noga undersökt av det mobila tullteamet möter man Dupond och Dupont. De två poliserna är i Sverige för att bistå en grupp sammansvärjda advokater, poliser och justitiekanslar att begrava ett dussin gamla mordfall och för att se till att en galen dalmas hålls inlåst på mentalsjukhus. Resan går snabbt mot Stockholm, och på vägen lämnar man en alltmer urflippad professor Kalkyl på Tom Tits i Södertälje…
Förbi köer, in över Hornstull och mot Sergels Torg reser sällskapet. Det är sent på kvällen och Kapten Haddock skriker svordomar från en annan tidsepok åt alla svenskar han ser. Haddock är arg, han har abstinens och alkoholmonopolet har stängt sedan timmar tillbaka. För att ha råd med en whisky på krogen vill Haddock sälja Tintins kropp till Alexander Bard, men Tintin vägrar. Tintin kan inte för sitt liv ta betalt för något han drömt om sedan han hörde Army of Lovers första gången. Haddock svär ännu lite mer och klunkar i sig handspriten han snodde på toaletten på Skavsta flygplats.
De ser ett flammande ljussken från det vämjeliga och kalla torget framför deras bil. Det är bibliotekschefen Behrang som har fixat ett bokbål med seriealbum från en svunnen tid. Tintin hoppar rasande ur bilen och kastar sig över bibliotekschefen Behrang som är lätt att känna igen då han har en töntig keps som han bär på sned.
Med pipig, fjollig, Tomas Bolme-lik röst läxar Tintin upp bibliotekschefen mitt på torget i skenet av brinnande seriealbum medan Milou flyr huvudstadens hungriga uteliggare som är på jakt efter lite kinesisk husmanskost…
“Är du verkligen så korkad att du inte fattar att hela serietidningsvärlden är byggd på schabloner? En värld där den svenska mannen likt Lilla Fridolf är en toffelhjälte och hans Selma en hagga med brödkaveln i högsta hugg. En värld där alla sjökaptener är alkoholiserade och svär som borstspinnare? En värld där alla professerorer hör dåligt och är förvirrade bortom räddning, där alla poliser är klantiga och där det svenska invasionsförsvarets elit var Furir Revär, 91:an och 87:an? En värld där alla turkar röker vattenpipa, alla afrikaner är lite dumma, alla japaner är vidriga kräk, där alla araber flyger på flygande mattor och där alla tecknade björnar är kommunister?”
Bibliotekschefen Behrang tittar på Tintin, börja gråta och väser fram “Förlåt mig. Förlåt mig. Jag har blivit en schablon jag med, bilden av den trånsynta kulturfjanten som kränks av en samling tidstypiska seriealbum. Förlåt Tintin!”
Tintin ser ner på en bibliotekschef som bryter ihop och gömmer sig under en ful keps. Tintin ser hur bokbålet på Plattan håller på att brinna ut. Tintin ser hur Kapten Haddock sparkar sönder en papperskorg på Drottninggatan i sin abstinens. Tintin hör i sitt inre, likt han hörde Tchangs rop på hjälp i snömannens grotta, hur chefen på Tom Tits vill bli av med en professor Kalkyl som går bärsärk bland alla spännande uppfinningar. Tintin ser Sverige, landet där bibliotekscensuren fått ett genombrott. Tintin tycker att det är tragiskt land, Sverige…
Roligt att du är tillbaks!
Detta manus vill jag se tecknat och utgivet. Något för Galago?
Sen dricker kapten givetvis whisky, inte whiskey, ofta av märket Loch Lomond, och i samma mängder som denna sjö rymmer. Spritbarbar! Sötvattenspirat! Högerbloggare! Men vad kan man förvänta sig av någon som dricker estländsk öl?
Korrigerat! F’låt.
Han flyttade tintin böckerna från barnavdelningen till vuxenavdelningne så det var ingen censur, men fan vad rasisterna gick banans i Aftonbladets kommentarsfält innan dom stängde av den.
Snacka om vansinne, vart är rasistsverige på väg egentligen.