När The Strokes klockan fem i halv två i natt avslutade sin konsert efter bara lite över en timme kändes det som ett litet antiklimax.

New York-bandet bjöd på en oväntat pigg och peppad spelning, där jag själv och många med mig blev positivt överraskade över hur bra de faktiskt fortfarande är.

Nästan varannan låt under konserten kom från debutalbumet Is This It, med brakhits som Last Nite, Hard To Explain, New York City Cops, Someday och Take It Or Leave It, samt givetvis det inledande titelspåret.

Det kanske tyder på att det är debutalbumet som för alltid kommer vara det som gör The Strokes till ett av världens största rockband på 2000-talet.

Men de senare låtarna funkar minst lika bra, inte minst de från det senaste albumet som Under Cover of Darkness och Machu Picchu, som de för övrigt spelade för allra första gången live i natt för "all the cool people of Sweden".

Jag hade gärna hört ett par till nya låtar, som den västkustpoppiga Two Kinds of Happiness till exempel.

Men ändå, en väldigt bra konsert av ett band som gått från uppkäftiga slyngelrockhipsters till att bli breda arenarockare på tio års tid, utan att för den skull tappa skärpan eller drivet.

Och Julian Casablancas är naturligtvis ofantligt kool i sin fastväxta skinnpaj och solglasögon som reflekteras i strålkastarljuset.

***

Tidigare på eftermiddagen gjorde bob hund ännu en fantastisk (!) spelning på samma Utopia-scen.

Som Emelie Persson berättar här bredvid så var det dock katastrofalt låg volym, vilket Thomas Öberg också påpekade flera gånger liksom flera andra av festivalens artister.

Det är nästan så att det förstör konsertupplevelsen när man kan stå långt fram i publikhagen och höra grannarna prata i normal samtalston under ballader som Det överexponerade gömstället.

Som alltid är Thomas Öberg en orgie av lika delar dans, spex och galenskap, men också tänkvärda mellansnack och stora gester.

Som alltid är det bättre än något annat liveband som fötts på ett svenskt sjukhus. Någonsin.

bob hunds gamla ledord om dur och moll omvartannat håller ständigt och de går utanför alla slitna rockklyschor och manér för att i stället konstant anstränga sig för att göra något annorlunda.

Trots, eller kanske tack vare, att de väljer att skippa ett antal av de mest populära låtarna - som det eviga eposet Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag - så är det ännu en magisk bob hund-konsert vi ännu en gång får äran att uppleva. 

***

Mellan bob hund och The Strokes fick tokarna i Teddybears spela på största scenen Utopia.

De är alltid ett kul liveband som onekligen bjuder på något att titta på, men i går kväll kändes det som att det kanske blev lite för mycket av det goda när Arve och Åhlund-bröderna sluddradde svordomar och skrek om 130 000 vegetarianer från scen.

Men låtar som Rock'n'roll Highschool och Automatic Lover funkar alltid bra på en festival och en hyfsat stor publik dansade peppat i festivalruset.

***

Betydligt mindre folk var det när Henrik Berggren gick upp på Eldorado-scenen med sin akustiska gitarr, ackompanjerad av en trumpetare och gamle Bad Cash Quartet-gitarristen Adam Bolméus på kompgitarr och "hjälp på sång", som Henrik själv uttryckte det.

Henrik har en synnerligen trogen skara fans längst fram som sjunger med i exakt vartenda ord i Broder Daniel-klassiker som Shoreline, When We Were Winning och Happy People Never Fantasize.

Det är hjärtskärande vackert och när Henrik ensam avslutar med samma No Time For Us som BDs avskedsspelning i Slottsskogen för snart tre år sedan så är det nog inte bara jag som får kämpa med klumpen i halsen.

Läs mer om Henrik Berggrens konsert i Jerry Bomans text här bredvid.

***

I övrigt var det som sagt hiphopens dag här på Peace & Love i går.

I dag peppar vi så klart för Bob Dylan. Men också Håkan Hellström, Säkert, Journey, Mando Diao, Sage Francis, Bob Geldof, Hoola Bandoola, Daniel Adams-Ray, Those Dancing Days och Rebecca & Fiona!

Ut i vimlet!