|
T ro inte på hypen, District 9 är inte the second coming of Peter Jackson. Istället får vi ett filmspektakel med specialeffekter av den högre klassen och ett manus som knappt får godkänt med en rad intressanta men alltför underutvecklade teman.
Bakom filmen ligger producerande Jackson, som via diverse orcer och bantningskurer inte behöver någon närmare presentation, och hans regisserande adept Neill Blomkamp, som först handplockats av maestron för att regissera den nu nedlagda adaptionen av tv-spelet Halo.
Blomkamp, kanske mest känd för sina morphande bilar och skor i reklamfilmer för Citroën och Adidas, hade varit den perfekta regissören för Hasbros livlösa Transformers (Blomkamps nya jobb nu när Michael Bay ska göra, fniss, personlig film?). Ett geni när det kommer till effekter men en novis när det kommer till övrig regi är ett rättvist omdöme som både pekar mot District 9:s styrkor och svagheter.
För det är det livlösa som regerar i District 9:s framtida men samtida Johannesburg översållat med alienflyktingar inhägnade i den enorma kåkstaden District 9. Bilderna som lever kvar i minnet när skärmen slocknat är de på det havererade enorma rymdskepp som varit permanent ankrat i en svävande position över Johannesburg i årtionden. Tänk er ett övergivet och ensamt spöke från tv-serien V och ni kommer nära den uppenbarelse som är ”räkornas” moderskepp. Monumentalt men dött, precis som filmens spektakulära vapen och maskiner.
Till skillnad från serien V så är filmens räkor inte gömda under ett mänskligt skinn utan lever öppet, om än inte fritt, i ett Sydafrika där interplanetär rasism härjar fritt. Filmen är till början konstruerad som en fejk-dokumentär som ska dokumentera den påtvingade flytten av räkorna från Johannesburg till en mer avlägsen plats där de inte kommer i kontakt med lika många människor.
Med dessa premisser som avstamp färdas snart filmen mot en otillfredsställande konklusion, på en väg fylld av missade möjligheter, dolda av ett skyfall av coola effekter. Den fejk-dokumentära strukturen glöms snart bort bara för att upptas i slutet av filmen helt utan konsekvens. De mänskliga karaktärerna är lika livlösa som sina utomjordiska gäster. Filmen vill att vi bryr oss om dess protagonist men är för upptagen med att visa oss nästa häftiga vapen. Det är snyggt och inte utan intensitet men spänningen uteblir då ögongodiset skymmer karaktärerna och storyn.
Gratulationer måste skickas till filmens marknadsförare som med hjälp av filmens prototyp, kortfilmen Alive in Joburg som innehåller både tidigare nämnda skepp och mer älskvärda versioner av filmens rymdflyktingar, skapat ett förhandssnack som förde fram denna, relativt, billiga film till den amerikanska boxofficens första plats. Fanboys världen över sågs också offra dubbletter av sina mest älskade Sagan om ringen-limited edition-gubbar i utbyte för biljetter till förhandsvisningar.
De missade möjligheterna är uppenbara. Mockumentary- upplägget parat med en visuellt begåvad regissör öppnade möjligheter för förnyelse av en av konventioner kvävd genre. Filmens Sydafrikanska miljö, med dess vidriga och fortfarande levande miljö av rasmotsättningar, eggade oss med paralleller till apartheidtiden. Men dessa frön vattnas aldrig av Blomkamp utan förblir möjligheter som aldrig realiseras.
Vad som hade kunnat bli den perfekta hybriden av samtida samhällsanalys och kompromisslös popcornunderhållning blir istället två timmars habil förströelse. Underhållande och med tekniska innovationer men utan liv, hjärta eller själ.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
|
