|
G udfadern del II fortsätter berättelsen om familjen Corleone, den här gången med Michael Corleone som Don, ledaren. Men samtidigt som berättelsen om hans liv och hur han kämpar för att hålla ihop det som hans pappa Vito en gång byggt upp så berättas parallellt berättelsen om just Vito när han som föräldralöst barn kommer till Amerika, hur han kommer i kontakt med maffian och hur han bygger upp sin familj.
Det här är en uppföljare som berättar en fortsättning av Gudfadern, en helt ny historia som tar plats både före och efter grundberättelsen. Detta gör att denna uppföljare är någonting mer än alla vanliga tvåor, den här uppföljaren är nämligen riktigt bra.
En intressant bit i de två berättelserna som berättas i den här filmen, är att de utspelar sig i samma skede för de två huvudpersonerna. Båda är nya på vad de gör, båda har en familj att älska, och båda försöker hantera och hålla familjen borta från de otrevliga val de blir tvungna att göra. Men medan Vito bygger han upp någonting stort tillsammans med sin älskande familj, försöker Michael göra allt för att hålla ihop någonting och samtidigt försöka få familjen att inte hata honom.
Till skillnad från sin föregångare tycker jag dock att filmens tempo har dragits ner ytterligare. Jämfört med Gudfadern I, som gick en fin balans mellan drama och tempo, tycker jag att den här filmen nästan bara är en lång resa med stillsam musik och manipulativa dialoger. Detta behöver visserligen inte vara någonting negativt men personligen tycker jag att den är på tok för långsam för att jag ska orka följa den i de 3 timmar och 20 min som krävs.
Miljön Gudfadern utspelar sig i är dock fruktansvärt vacker och fotot är mästerligt. Musiken är densamma som förra filmen, vilket betyder att Nino Rota även här gör tema musiken.
Skådespelarna gör en lysande insats, Al Pacino i sin roll som Michael har förvandlat honom till en riktigt grym och ond varelse som inte drar sig för att göra vad nöden kräver. Robert De Niro är dock det bästa i den här filmen i sin skildring av Vito Corleone. Det är inte små skor att fylla efter Marlon Brando, men har gör det på ett riktigt skickligt sätt och man kan verkligen se hur han kan växa upp och inta en skepnad som Brando.
Vad birollerna beträffar är det fortfarande Robert Duvall som Tom Hagen som gör den bästa insatsen men även John Cazale och Talia Shire spelar bra.
Hastigheterna, morden och personer på båda sidor om gränsen existerar absolut även i denna film, men för mig kommer det lite för sällan för att göra mig till en dyrkare till denna film. Det är absolut en bra uppföljare, men i min mening kunde den varit ännu bättre om den var en timme kortare.
|
