Bianca Meyer: Jag vill inte bli den elaka styvmodern

Jag var sju år och mina föräldrar hade skilt sig. Hon hade blont hår ned till midjan. Som en prinsessa. Vi spelade "Hej knekt" efter middagen och jag frågade om hon inte kunde sova över. Det kunde hon. Varje kväll sedan dess.

Vi åkte till Värmland för att träffa hennes släkt. Det pirrade i magen av spänning och förväntan. Men när vi öppnade dörren slog det som en känslomässig stank mot mig. Jag ville därifrån till varje pris. Jag skyllde på att jag hade ont i magen och fick en värktablett.

De hade bäddat i gästrummet. När jag gick och la mig kunde jag inte hålla mig längre. Jag grät och bad att pappa skulle stanna hos mig tills jag somnat, men han ville vara med henne. Jag ville dö. Jag visste inte varför men jag ville dö. Den dumma gråten tog aldrig slut. Hon blev irriterad och la sig i ett annat rum. När jag vaknade var pappa arg.

Vi hade det fint ofta de kommande sju åren, jag och styvmodern. Men det blev aldrig en verkligt varm relation. Det blev inga kramar och pussar. Inget "jag älskar dig". Det låg något outtalat där och skavde. När min pappa sedan dog kom allt det förträngda upp till ytan och ledde till katastrofala följder för både styvmoderns och min, och min och min lillasysters relation.

Jag har ingen kontakt med någon av dem idag.

Femton år efter värmlandsresan blir jag kär i en man. Han har en nioårig son och en sjuårig dotter. En sjuårig dotter som tycker att jag har vackert långt, svart hår. Som en prinsessa. Jag frågade om jag fick sova över och det fick jag. Varje kväll sedan dess.

Jag har tänkt mycket kring styvföräldraskapet. Hur gör man för att det inte ska gå illa, och vem är att beskylla när det gör det? Barnen har inte valt situationen. De har inte valt att bli födda, och sannerligen inte in i en familj där föräldrarna inte kan hålla sams och älska varandra.

De har inte valt att det helt plötsligt flyttar in en ny människa som de kanske inte måste älska men i alla fall förväntas respektera.

De bär ofta på en massa jobbiga känslor som de varken förstår eller kan sätta ord på. Som styvförälder måste man veta om det här och anpassa sig till det. Man måste veta om att man själv och ens egna känslor är sekundära. Annars får man skaffa sig en partner utan barn. Jag kräver helgonlika egenskaper av en styvförälder.

Samtidigt bubblar det upp förbjudna tankar och känslor inom mig.

"Jag orkar inte höra er pladdra konstant om ingenting."

"Om ni ropar på pappa en gång till så exploderar jag."

"Jag är bara tjugotvå, jag borde inte behöva ställa upp på den här skiten, på någon annans skit."

"Det är inte mitt fel att ni finns, ändå måste jag ta konsekvensen av det."

Och dessa tankar får jag trots att jag, till skillnad från min styvmor, älskar barnen. Och att de, till skillnad från mig som barn, inte verkar känna sig åsidosatta i min närvaro.

Alltså i den bästa av styvföräldravärldar.

Jag vill inte kompromissa med mina ideal. Men jag måste erkänna att jag har fula tankar och känslor för mig själv så att jag inte förtränger dem och blir som hon, den elaka styvmodern.