Quetzala Blanco: När jag mötte Kissie

I går eftermiddag satt jag på Sturehofs uteservering med min kompis Parisa Amiri. Vi skrattade och pratade om allt mellan himmel och jord (Män, jobb, sex, skvaller). Solen var kanske inte direkt gassande, men det var varmt och behagligt. Vi åt våra små räksallader och spanade på killar och tjejer som valsade runt.

Agneta Sjödins ex-kille Peter stekte förbi. Wigger-sexig typ. Jag tänkte på hans geniala "Bara för att två människor är fantastiska var för sig betyder det inte att de är fantastiska tillsammans".

Mauro Scocco gick fram mot en lyktstolpe mitt på Stureplan och låtsades pinka mot den. Hans kompisgäng en bit bort grät av skratt.

På uteserveringen satt förutom jag och Parisa några italienska turistbrudar med dyra solglasögon och sen det vanliga klientelet. The usual suspects. Reklamare och blondiner. Alla skrattar och röker och utbyter påskångest och låtsas vara oberörda av omgivningen.

Plötsligt tystnar hela uteserveringen. Folk slutar tugga sin mat. Ställer ner sina glas. Tittar en gång till. Ett sus. Nej, det kan inte vara sant.

– Vad har hon gjort med sig själv?

– Stackars tjej.

– Som hon ser ut.

– Herregud. Är det...Är det verkligen..?

– Hon ser ut som en delfin.

– Jösses, vad har hon på sig egentligen?

– Vad smal hon har blivit.

– Det är Kissie!!!

Varenda en – och då menar jag varenda en – säger och tycker något om Kissie under den där minuten som hon spatserar i sin jeansdress och cowboyhatt.

Tittar rakt fram, obrydd och oberörd av omgivningen.