Magdalena Graaf har just avslöjat att hon ska bli mamma för fjärde gången. Samma dag som vi träffas möts tidningens Aftonbladets läsare av nyheten på en hel sida. När vi träffas på Café Mocco sitter Magdalena i telefon och dirigerar träningsskjutsar av tonåringar med en generals pondus och beslutsamhet. När hon lägger på luren förklarar hon att det absolut inte blir något prat om barnet i hennes mage.

Först och främst, grattis. Du ska bli mamma för fjärde gången.

– Vi skulle inte ta några bebis-frågor, sa vi inte det? Jag kommer inte säga någonting, det kan du glömma.

Nu ska vi väl inte vara såna, du kan väl säga tack i alla fall? Det lyser ju om dig.

– Gud vad du smörar.

18 år gammal gifte du dig med en man som misshandlade dig, varför då?

– Jag var extremt kär. Dessutom var jag gravid. Jag blev uppfostrad till att när man ska ha barn ska man vara gifta, det bara var så. 

Hur var han när ni träffades?

– Trevlig. Två år äldre och tuff. När man är yngre var det viktigt, nu faller jag mer för kostymkillar. Vissa faller för musiker, flottiga söderkillar, latinos eller dörrvakter. På den tiden gillade jag dörrvakter. Han var dessutom boxare, hade vunnit SM fem år i rad.

Är det kvinnor med en viss sorts uppfostran som dras till ”farliga killar”?

– Jag tror att man dras till motsatsen, till det man inte ”ska” dras till. Mina föräldrar är präster, vi var i kyrkan varje söndag, jag fick en väldigt strikt uppfostran, så att träffa honom var väl lite av en revolt.

När började han misshandla dig?

– Efter ett par månader. Det var en fyllegrej i början.

Varför lämnar misshandlade kvinnor inte sina män efter första slaget?

– Jag tror vi kvinnor vill ge människor en andra chans. Omständigheterna kring när det händer gör att man ofta kan hitta ursäkter och förklaringar till beteendet. Man tänker ”jag kanske betedde mig illa”, ”jag kanske sa något dumt”, ”han kanske hade druckit lite för mycket”.

Men fjärde och femte gången då?

– Jag blev hjärntvättad, kände mig misslyckad och dålig, samtidigt som misshandeln blev värre hela tiden. Men han var inte alltid elak så klart – han kunde vara otroligt omtänksam romantisk och kärleksfull.

Vad fick dig att till sist lämna honom?

– Han använde både droger och anabola steroider. Jag förstod att om jag inte lämnade honom skulle jag bli ihjälslagen. När jag lämnade honom blev han dömd för femton olika fall av misshandel av mig.

Du hade en son som du flydde med. Har han någon kontakt med sin pappa i dag?

– Sporadiskt. Jag tror att man måste kunna förlåta för att kunna gå vidare. Så jag och hans pappa har en ganska bra relation i dag. Han bor utomlands med sin nya familj. Jag har inte träffat honom på sex år, men jag kan ringa honom om det skulle vara någonting.

Musikkarriären

Hur var du innan du träffade honom. Du var ju väldigt ung?

– Jag lurade mamma att jag var på ett kristet läger på Öland och åkte till Aya Napa istället.

Vad gjorde du i Ayia Napa?

– Vad gör sextonåringar i Ayia Napa?

Dricker okristliga mängder alkohol, ligger med bartenders och drar på sin klamydia?

– Klamydian slapp jag undan men det blev definitivt okristliga mängder alkohol, vi drack Jägermeister ur ölsejdlar. Jag var så otroligt ful, hade kort hår, nästan rakad skalle så det var inte så många killar som uppvaktade mig. Jag hade långt hår första gången när jag var 22.

När blev du snygg då?

– Jag jobbar fortfarande på det.

Med all respekt för din och din syster Hannahs musikalitet, men jag tror inte att ni hade ha fått skivkontrakt om ni inte sett ut som ni gjorde.

– Jodå, vi var ju lika duktiga som Robyn. Nej, riktigt så bra var vi inte. Vi hade det sjukt roligt i alla fall. Kastade pannbiffar i huvudet på cyklister vi åkte förbi med turnébilen. En annan gång åkte vi förbi Tidaholmsanstalten drog ner byxorna och moonade och skrek ”Släpp fångarna. Det är vår!” Det var väl lite Sex Pistols och rock’n’roll…

Kanske en svensk folkhemsversion på Sex Pistols. Berätta mer om ”The Graaf Sisters”.

– Det var en helt annan tid då. Vi åkte till småstäder där de satt upp kravallstaket och det stod en massa kåta killar och skrek. Vi var ganska onyktra för det mesta. Skitfula var vi också. Småmulliga, hade hemska utväxter i håret men tyckte att allt var skitkul.

Jag har sett bilder från den tiden, personligen tyckte jag inte att ni såg allt för illa ut?

– Jamen vi hade fruktansvärda utväxter och målade oss runt läpparna med läpp-pennor.

Men tiden som popstjärna kom efter åren misshandel. Hur gick du från det ena till det andra?

– Jag hade bott på olika kvinnojourer i ett år och när jag kom hem igen hade jag dragit på mig enorma skulder, i och med att jag inte hade någon fast adress låg de bara och tickade hos kronofogden. Jag var tvungen att göra något.

Livet som fotbollsfru

Hur träffades du och Magnus Hedman?

– Jag och syrran uppträdde på ett fotbollsjippo på Gotland, vi delade ut pris.

Steget från att dela ut ett pris till att få barn tillsammans och sedan flytta till Skottland är rätt stort. Hur raggade han upp dig?

– Hannah var förlovad med Martin Dahlin och han och Magnus kände varandra. Något halvår senare var vi i London igen och uppträdde, då mötte vi upp Magnus. Vi började dejta, blev kära och gifte oss.

Du ler.

– Det är rätt roligt att du ställer frågor om våra gamla uppträdanden.

Är livet som fotbollsfru så glamouröst som man kan tänka sig?

– Jag tänkte på det när jag läste en intervju med Zlatans fru, Helena Seger. När man väl är där tänker man ”Nej men jag är ju så jordnära”. Självklart är det ett extremt privilegium att kunna bo utomlands. Samtidigt hade jag min egen karriär, arbetade med mina barnhem. Men nu ska den här intervjun inte handla mer om Magnus Hedman.

Jag tycker faktiskt att vi talat alldeles för lite om Magnus Hedman, jag gillar honom. Berätta vad dina kristna föräldrar tyckte om att du och Hanna vek ut er då?

– Jämför du våra bilder då med hur utvikningsbilder ser ut idag… Våra var svartvita oretuscherade mullig-bilder i profil.

Du kan inte säga att ni var mulliga, jag har faktiskt själv sett bilderna, i researchsyfte givetvis, och det var väl inget större fel på er.

– Men titta på hur Slitz-modellerna ser ut i dag. De har handen i skrevet, slickar sig runt munnen och ser jättetränade ut. Jag såg någon gammal bild på mig själv för ett tag sedan, i Café, där jag satt och tryckte ihop armen så att den såg ut som ett punkterat cykeldäck.

Vad säger dina barn om bilderna?

– Det är jättekänsligt, inte för de yngre kanske. Men för min tonårsson är det väldigt jobbigt – jag får inte ens komma och hälsa på honom i plugget. Han tar inte hem kompisar längre, jargongen killar i den åldern emellan kan vara ganska rå. Jag frågade honom faktiskt en dag: ”Skäms du över mig, vad gör jag fel”. ”Du ser för ung ut”, svarade han. Jag blev skitglad, men han tycker så klart inte att det är kul.

Du har sagt någon gång att om du ska ha barn igen ska du ha träffat din själsfrände. Är Filip, din nuvarande man, din själsfrände?

– Gud vad tacky, har jag sagt det? Men ja, det är han nog, han är nog den finaste man jag någonsin träffat. Jag är en känslomänniska och han är galet pedagogisk. Han kan inte ens känna stress, vi har en skön balans.