Quetzala: Därför är Thorsten en hjälte

Tidigare i veckan sammanställde jag skådespelaren och artisten Thorsten Flincks skandaler. Efter ett par dagars research beslöt jag mig för att hålla mig till Thorstens 10-tal. Det skulle bli övermäktigt annars. För Thorsten Flinck har trots allt varit verksam sedan 70-talet.

1979 släppte han ett album med titeln På Lörda E Re Fest Hos Catrin. 1984 går han ut Teaterhögskolan. Sedan nittonhundrafuckingåttiosex har han regisserat blytunga pjäser på Dramaten och själv agerat.

När Thorsten nu släpper sitt album där han tolkar och ger sig ut på någon slags promotionturné (läs: osäkrar tevestudios och får censurmaskiner att bli utbrända) så levererar han igen. Han berättar att han gillar att snatta i Tyresö Centrum eftersom han vill ta från de rika. Han slänger ur sig att "knulla går fort, älska tar tid" – apropå att en journalist frågade varför det tagit honom så lång tid att färdigställa sitt album.

Vi älskar en skandalernas man, någon som offrar hela sitt jag för konsten. Och när jag menar konsten så menar jag inte tulpanvaser av Ulrica Hydman-Vallien.

Jag menar inte heller skådespeleriet eller hans artistskap. Jag menar att Thorsten är den enda sanna underhållaren vi har i Sverige för han skänker bort hela sig till folket, pekar finger åt allt och alla, låter de som vill roa sig på hans bekostnad göra det, låter de som vill gama på honom göra det också.

Och jag använder ordet låter för det är Thorsten som sätter reglerna. Ingen annan. Droger? Jaha. Slagsmål? Jaha. Spruta ketchup och senap på någon? Jaha. So?

För övrigt är det här fortfarande något av det vackraste jag läst. Jag hittade det på Flashback: En bekant till mig såg Thorsten sittandes på en portfölj i en skogsdunge i en förort söder om Stockholm för några år sen. Han satt där stirrandes med sin patenterade galna blick. Lite bisarr syn att se en regnig tisdagsmorgon när man är på väg till jobbet.