"Julen är påtvingad, kvävande och tom"

Den kom tidigt i år, min julångest. Redan vid första minsta tecken, som snö, reklam eller julpynt, så slår den till direkt.

Jag känner mig aldrig så ensam som påjulen. Ensam, fast jag har ett tiotal personer i samma rum. Ensam, fast jag har familj och släkt och vänner sombryr sig om mig, som älskar mig och som vill att jag ska vara där.Men det är inte det det handlar om. Jag känner mig ensam imig själv.

Jag hatar, hatar, hatar julen. Jagförsöker minnas hur länge jag har känt så här, men kan interiktigt komma på ett specifikt tillfälle när det gick från attvara spännande och pirrigt som barn till äckligt ångestkvävandesom vuxen.

Kanske var det någonstans där itonåren, när det började vara töntigt att “mysa med familjen”.Jag har en stor familj och släkt att mysa med, har alltid haft, detär inte det. Jag får larvigt mycket presenter och har aldrig käntmig bortglömd.

Jag är inte fattig student som intehar råd att köpa presenter. Jag har inga urspårade släktingarsom blir för fulla så att det blir drama, bråk, slagsmål ochtårar.

Jag är inget skilsmässobarn som måstevälja sida eller tänka på vem som blir ledsen om jag väljer "fel".Eller flänga mellan sjutton olika ställen för den delen. Jag har ensläkt att fira med och allt är frid och fröjd. Det finns liksom inget fel över huvud taget. Det är bara inne imig det pågår världskrig.

Och det är väl det. Hade det funnits något att pekapå så hade ångesten varit mer befogad.

Jag tror att min julångest handlar omjust den där uteblivna känslan av lycka som alla andra känner.Allt är gulligt och mysigt och fint och ljust och luddigt. Jaghatar sånt, jag hatar allt det där till och med i vanliga fall. Och så skaman ska vara trevlig och glad och tacksam för allt man har. 

Menjag är inte tacksam.

Och så får jag dåligt samvete föratt jag inte är det minsta tacksam alls.

På julen blir det så tydligt om maninte mår bra, man känner sig extra misslyckad och allt känns extrameningslöst. Som att man inte ens kan förstå vad det är allaandra tycker är så fantastiskt. 

Är det jag som missat något –med livet i allmänhet, med julen specifikt - som alla andraförstått? Eller är det tvärtom? Att det är jag som fattat att det är helt värdelöst, men att alla andra är så uppslukade av tanken på det perfekta julfirandet att de konsumerar, fixar och får prestationsångest som aldrig förr?

För mig är julen påtvingad,kvävande, ångestbelagd och tom. Jag vet inte ett enda år som jaginte gått i från på toaletten och störtgrinat i min ensamhet föratt undvika att ställa till en scen och typ tända eld på någoteller slå sönder porslin, kasta ut julklapparna genom ett fönsteroch skrika som en galning att jag inte vill fira någon jävla julnågonsin igen.

Avskaffa julen. Tänk vad skönt dethade varit.